Hej! Det har tävlats i helgen! Bland annat i dressyr på Brantshammar både lördag och söndag, hoppning på UVFK och flera andra tävlingsplatser. Jag ska försöka sammanfatta detta under måndagen och lägga ut lite bilder också. Ni som har varit iväg får gärna skicka några korta eller långa rader till mig på 018500749@telia.com . Vi är så många att det är svårt  att hålla reda på oss alla J

Hur som helst har det flera helger i rad bjudits på mycket vackert tävlingsväder. Inga stormar, inget snöfall och inga vågor på framridningen. Våren när den är som bäst!

Jag minns en gång när jag skulle iväg på hopptävling i Storvreta med en ridskolehäst som hette Pia Köllegaard, en bastant dam av rasen Oldenburgare. Hon kallades till vardags rätt och slätt för Bonnie och var en underbart snäll liten häst men kanske inte så atletisk.

Kvällen före tävlingen badade och knoppade jag Bonnie som blev mycket snygg. Jag putsade sadel och träns och åkte hem.

Tävlingsdagen klev jag upp i ottan som man alltid gör när det är tävling. Jag tog min packning och for med pappa till stallet. Vi kopplade på transporten och gick in i stallet för att borsta av Bonnie.

Hon var borta!

Boxen var tom, liksom resten av stallet. Janne hade släppt ut hästarna på betet kvällen innan och Bonnie hade åkt ut rena farten…

Där stod jag i mina vita ridbyxor med det nyputsade tränset i handen. Det var bara att bege sig ut i sommarhagen som var väldigt stor och oländig. Först fick jag gå genom ponnyernas vinterhage, även kallad ”Stenhagen”. Bakom den kom man upp i sommarhagen. Först bestod hagen av lite igenvuxen terräng, träd och buskar. Inga hästar syntes till. Sedan kom ett parti bestående av ett kärr där man fick hoppa på lite tuvor och så vidare. Sedan kom återigen en bit med taggiga buskar och till slut mynnade hagen ut i en stor äng. Där stod hästarna!

Bonnie tittade upp ur en grästuva när jag kom. Knopparna stod rakt upp och luggen var full av små tistelbollar. Jag gick fram och kopplade på grimskaftet och tänkte att det förmodligen var närmare till Storvreta därifrån än till stallet…

Så promenerade vi tillbaka till pappa och den väntande transporten. Efter en stunds borstande kunde vi lasta och åka i väg. Tur att vi varit i stallet i god tid!

Om tio veckor ska några av stalltjejerna hyra varsin häst. Tio veckor, det är sjuttio dagar eller ettusensexhundraåttio timmar eller etthundratusenåttahundra minuter. Alldeles strax med andra ord!

Hyrtjejerna har fått hämta sina hyrkontrakt i veckan och nu är det högt i tak! Varenda minut ska tydligen planeras! Det viktigaste är tydligen huruvida man ska rida barbacka eller inte....

Barbacka...

Jag ryser bara jag tänkter på det. Samtidigt vet jag att det är något magiskt med barbacka. I alla fall till en viss ålder. Sedan är det egna måendet viktigare än barbacka.

Jag har "förätit" mig på barbacka. För all framtid!

Picador drabbades nämligen av ett eksem på ryggen en gång. Det började med en mycket liten hårlös fläck som snart växte sig större. Veterinär konsulterades och domen föll. Han skulle tappa all päls på ryggen inom snar framtid.

Det gjorde han också och jag var tvungen att rida barbacka ända tills pälsen vuxit ut igen. Det gick inte på en dag om man säger så... Inte på en vecka heller... Inte på en månad... Ja, ni kanske förstår.

Eftersom jag hade flera tävlingar inplanerade så det var bara att följa schemat och träna på. Där satt jag på min hårlösa häst och skumpade och studsade och slet ut ridbyxbakar på löpande band.

Jag kan nästan svära på att det var den allra sista gången jag red barbacka. Suget har liksom inte funnts sedan dess. Det är väl som när man föräter sig på choklad med nötter eller något liknande.

Jag har viss förståelse för barbackaridning eftersom jag i yngre dagar också kunde få för mig att rida barbacka frivilligt. Men... inget mer barbacka för mig!