Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Ulrika Pernler - 5 februari 2014 10:39

Hej! Då var tävlingssäsongen igång igen. Under vinteruppehållet har vi tränat och slipat på formen såsom vi brukar. Men en sak som har trätt lite i vila är färdigheterna i att anmäla sig till själva tävlingen. 


Igår  var det dags för mig att anmäla till säsongens första tävling i det som kallas Tävlingsdatabasen. Ett bra system som egentligen gör det lätt och överskådligt. Problemet är egentligen att utbudet av dressyrtävlingar på häst och på en viss nivå inte motsvarar antalet ekipage som vill starta. Få tävlingar och många ekipage är en ekvation som rimmar dåligt. Så att komma med på tävling är inte helt självklart här i området runt Stockholm. 


Jag ska faktiskt erkänna att jag var nervös på riktigt en lång stund innan anmälan öppnade. Mer nervös än jag brukar vara innan jag går in på banan och rider programmet. De sista tjugo minuterna innan klockan slog 18.00 var riktigt oroliga . Jag hade sidan med fröken ur uppe på den ena datorn och Tävlingsdatabasen på den andra. 


När siffrorna slog om till 18.00 på den ena skärmen så uppdaterade jag den andra, kom in på anmälningssidan, klickade i rutan för rätt klass och tryckte på anmäl. Pang, där satt den. 18.00.05 för att vara exakt. 


Femton sekunder senare, 18.00.20 var klassen full och 18.02.00 hade klassen trettiotvå resever. I morse när jag kikade var det fyrtiofem reserver i klassen. 


Vi brukar skoja om att vi måste öva avtryckarfingret i god tid innan varje anmälan. Under eftermiddagen igår var vi också ett gäng tävlingsekipage som hade kontakt via SMS för att påminna och peppa varandra om dagens stora händelse.


Jag ska till och med erkänna att jag hade varit inne och "övat" tidigare på dan genom att anmäla till en tävling som redan var överfull. Men jag behövde repetera stegen och kanske var det det som skänkte mig segern. Inget får lämnas åt slumpen! 


Man kan skoja om det här med "anmälningstävlingen". Men det är ett problem att vi ryttare faktiskt inte kan planera vår tävlingssäsong då vi inte vet om ni kommer med på tävling överhuvudtaget. För mig som jobbar många kvällar i veckan så är det också ett himla planerande för att kunna sitta vid datorn klockan 18.00 exakt en viss kväll för att ens ha en chans att konkurera om platserna. Man kanske få ta semester och sätta in vikarie... 


Finns det någon lösning på problemet? När man pratar med förbundet så existerar denna hysteri tydligen enbart i Stockholmsområdet. I övriga delar av landet ser det annorlunda ut. Om det är så vet jag inte egentligen.


Fler tävlingar? Ja gärna. Men det finns faktiskt en annan sida av det hela också och det är att på själva tävlingsdagen så är det inte ovanligt att stora delar av startfältet har strukit sig och klasserna går halvfulla vilket arrangörerna drabbas negativt av.


Varför blir det så? Min egen slutsats av detta är att eftersom alla vet hur svårt det är att komma med på tävling så anmäler man sig till så många tävlingar som möjligt. Sedan sållar man i efterhand och åker på några få väl valda. 


Jag har hela tiden tyckt att en lösning kan vara att en del av anmälningsavgiften ska frysa inne om man drar tillbaka sin anmälan. Om man väljer att avboka så ska det kosta en hundralapp eller lite till. Det skulle få anmälarna att tänka efter om de verkligen vill starta innan de trycker på anmälknappen. Är det så att man hade tänkt starta men något annat kommer i vägen så borde man kunna stå ut med en förlust på en dryg hundring. Det är inte mycket i det stora hela. Men att dra tillbaka tio anmälningar under ett år skulle kosta en dryg tusing och då kanske man tänker efter.

 

Om detta skickade vi en skrivelse till SvRF och funktionen att ta ut en avanmälansavgift har faktiskt varit på gång i TDB. Men den har inte använts ännu vad jag vet. Kanske beror det just på att detta är ett lokalt problem. Eller så är arrangörerna rädda för att tappa anmälare om det kostar att avanmäla. 


Ja inte vet jag. Det kanske finns någon annan som har någon bättre lösning. Dela gärna med er av den i så fall. :) 


Här nedan är en konversation mellan tävlingsryttare som uppstod på ett rätt så känt medie en stund efter att anmälan var gjord:

 

Av Ulrika Pernler - 3 februari 2014 12:17

 


Idag vill jag berätta om en alldeles speciell liten spjuver som alltid gjort en så glad. Lilla underbart söta Peperoni. För den som glömt så vill jag berätta om den första tiden efter inskolningen på ridskolan när han slängde av femton ungar i spånet och var mycket road av det medan vi stod där och funderade vad det var för litet monster vi hade köpt.


Denna lilla buse som vi ofta brukat hitta i lös stallgången med hötussarna stående ur mungiporna. Han som har vunnit Distriktsmästerskapen i dressyr för B-ponnys och hoppat banor av ansenlig höjd för en ponny med så korta ben. Som blivit kliad i pannan så som han älskade av hundratals barn. Han som alltid haft glimten i ögat och lite extra spring i benen om det funnits tillfällen att  busa till det. 


Med tiden så blev Peppar en av de mest omtyckta små ponnyerna i stallet och rätt vad det var så var det 2014 och Peppe hade bott ho oss i hela femton år och firade sin tjugoårsdag.


Jag önskar att jag fick berätta om fler roliga saker som Peperoni hittat på. Men istället så måste jag berätta att han har somnat in i dag och inte längre finns kvar hos oss i stallet.  


Lilla hjälten var så sjuk i morse och vi förstod att det inte skulle gå bra. Han lät sig stickas och undersökas utan att göra en min och fick sen medicin så att vi skulle kunna köra honom till djursjukhuset för en sista chans. Men bara en liten stund sedan han kommit dit så stod det klart att det inte gick att göra mer då hans tarmar hade slutat fungera helt och mitt i allt var det skönt att han slapp ha ont så länge. 


Jag önskar att vi hade fått skälla på honom många gånger till för att han rymt och stökat till i hela stallet. Men nu blir det inte så.


   


Ni som vill kan skriva era minnen, ord och bilder till mig så lägger jag dem på hans sida. 018500749@telia.com är adressen.

Av Ulrika Pernler - 1 februari 2014 17:41

 


Hej! Jag fick en fråga om när man ska ha kort respektive långt spö vid ridning och om man ens ska ha det. Jag lovade att skriva ett svar och som ni förstår så blir det helt sett ur mitt eget perspektiv och det finns säkert många som tycker något helt annat. 

 

För mig är ridspöet om det används helt och hållet ses som ett hjälpmedel till de övriga hjälperna vid ridning eller annan hantering. 

 

Det viktigaste med hjälperna är att de ges i rätt ordning och att man rider efter ett system. Vill du till exempel driva hästen framåt måste du börja i rätt ände med sätet och därefter skänkeln. Tänk på att man inte ska använda skänkeln som om man skulle klämma ur kaviar eller tandkräm ur en tub utan mer som om man skulle ge någon en vänskaplig kram. Nästa steg i att förstärka hjälperna om inget händer är att kvickt knacka till hästen med skänkeln och kanske lägga på röst i form av en smackning. Först därefter kan det vid behov vara befogat att lägga till spöet för att förstärka ytterligare. Men bara som en uppmaning och aldrig som ett slag. 

 

Man aldrig kan få något gott ur stress,rädsla eller frustration. En stressad häst är inte mottaglig för instruktion eller kan lära sig något.

 

Det här med ridspö har varit uppe till utredningar under de senaste åren och jag skulle inte bli förvånad om det i förlängningen till och med kan komma att bli ett förbud mot att använda spö. Om jag tycker det är bra? Nej, faktiskt så kan spöet vara en bra hjälp om det används på rätt sätt. Man kan nog säga att det i vanlig ordning är den som håller i spöet som i vissa fall kan vara problemet. Precis detsamma är det med annan utrustning som sporrar och olika bett. 

Regeringen gjorde en utredning av djurskyddslagstiftningen där det förslag som lämnades såg ut så här: "Att använda ett spö som mild korrigering eller som en förlängd hjälp anser utredaren inte är något djurskyddsproblem så länge som det inte skadar djuret eller orsakar djuret lidande. Däremot anser utredaren att det inte är förenligt med djurskyddslagstiftningen att ge ett djur slag med spö för att få det att springa fortare eller hoppa över ett hinder. Som utredaren ser det är detta en form av våld mot djur och har inte något egentligt rättfärdigande även om antalet slag kontrolleras. Utredaren anser vidare att spö kan bäras som en säkerhet och som en hjälp att undvika olyckor. Utredaren anser därför att Jordbruksverket i sina föreskrifter gällande hur utrustning får användas bör förbjuda spödrivning i frammaningssyfte.”

 

I utredningen ingick inte bara användning av spö vid hoppning och dressyr utan också den rätt så intensiva pådrivning som man kan se vid trav- och galopptävlingar.

 

Detta om den etiska biten av att använda spö. 

 

Men om vi nu förutsätter att ryttaren kan hantera spöet eller får hjälp av en ridlärare att lära sig att hantera det och endast använder det som en förlängd hjälp så kan vi gå in mer på frågan om vilken sorts spö man bör ha. 

Det finns allroundspön som är en kort variant på runt 65 cm. Dressyrspön kan variera i längd men får enligt TR inte vara längre än 1 meter för en ponnyryttare och 1,2 meter  för en hästryttare.  Så finns det hoppspön som håller en längd på ca 50 cm. 

 

Om en lite mer orutinerad ryttare ska rida med spö så är allroundspöet det allra bästa. Det är relativt lätt att hålla reda på och det väger inte så mycket.

 

För att rida med ett dressyrspö så måste man ha ordentlig koll på var man placerar det vid ridningen. Om ryttaren har en korrekt handställning så kommer spöet naturligt att ligga ungefär vid höftvecket”. (om det nu finns någonting som heter så :) 

 

Om jag jämför dessa två spön så tycker jag själv att det korta spöet är enklare att hantera och hålla reda på. Däremot måste man nästan ta tyglarna i en hand för att sedan ta spöhanden och föra spöet till den plats där man vill toucha hästen. Det långa spöet underlättar däremot vid eventuell användning eftersom man kan toucha hästen med det utan att ändra så mycket på var man håller händerna. 

 

En stor nackdel med långt spö som jag ser ofta på ridskolan och som jag får vara med och rätta mina elever med är att det kan vara svårt att hålla ordning på vad det långa spöet har för sig. Jag vet inte hur många gånger jag fått säga till då eleven håller spöet i innerhanden och samtidigt ska rida på böjt spår. När eleven tar ett ledande tygeltag så slår änden av spöet till hästen i baken. I det läget har spöet gått från att vara ett hjälpmedel till en distraktion. Därför lär jag alla mina elever att alltid kunna byta spöhand och hålla spöet där det inte är i vägen eller gör saker som det inte ska. Om man nu ens behöver ha det… Renodling av hjälperna är en viktig del i att få en lyhörd häst. Den som dammar på sin häst med hjälper och signaler från alla håll och kanter får en häst som slår av sin känslighet. Man ska aldrig använda mer hjälper än absolut nödvändigt. 

 

Så ett råd till den som kommit till en nivå där den vill öva att rida med dressyrspö är att skaffa sig ett av den kortare sorten för att inte ”råka” använda det både nu och då. 

 

Nästa sak att ta hänsyn till är hur hästen reagerar på att ryttare håller i ett spö. Om hästen blir rädd eller stressad så finns det ingen vinning med att ha ett spö i handen. Likaså får man rätta sig efter om en häst visar motstånd mot ett långt spö men accepterar ett kort. Hästar är individer. 

 

Själv tror jag på positiv förstärkning. Det vill säga att man snabbt och tydligt ger beröm så fort hästen gör rätt. Eftergift för hand och skänkel, klapp, röst. 

 

Jag rider väldigt sällan med spö på min häst. Han fungerar utmärkt utan och ofta tycker jag spöet är mer i vägen och stör handställning och tygelkontakt.  

 

Träna själv med att rida både med och utan spö och checka alltid av med din ridlärare om det är okej att ha spöet. 

 

En sista sak angående ridspön som jag vill att alla som besöker ridskolan tänker på är hur ni hanterar ridspön i övrigt. Så här kommer en radda med "gillar inte". 

 

Jag gillar inte när ryttarna ”droppar” spöet i farten när de rider förbi. Dels kan hästen bli rädd om spöet till exempel skulle slå till mot något av benen. Dessutom måste jag böja mig ner och ta upp det och jag gillar inte att stå nerböjd och förlora uppsikten medan nio 600 kilos hästar springer runt omkring mig. 

 

Jag gillar inte heller att hitta ridspön på marken i ridhuset eller på ridbanan. För att någon har ”droppat” dem när de inte har lust att ha dem. Jag har varit med om att hästar trampar till på spöet och att det flyger upp och snärtar till. 

 

Jag gillar inte är när ryttarna själva rider fram till sargen och tar ett spö som ligger där. Jag har varit med om otaliga gånger när hästen blivit rädd och kastat sig åt sidan. Gör halt i mitten av ridhuset och be din ridlärare om hjälp att sträcka fram spöet i lugn och ro!

 

Det sista jag inte gillar är när man rider med trasiga spön. Ett ridspö är förhållandevis billigt. Man ska inte rida med ett spö där ”snärten” har lossnat och man bara har en vass pinne i änden och absolut inte med ett spö där glasfibern har fransat upp sig och är vass. Då köper man ett nytt eller är utan. 

 

Oj, så skönt att få ur sig några moralkakor. :) Men vi hästmänniskor måste alltid göra allt vi kan för att tänka säkert när vi är tillsammans med hästarna för deras och för våran skull och naturligtvis måste vi alltid se till att våra hästar mår bra och trivs. 

Av Ulrika Pernler - 28 januari 2014 21:22

 

 

Hej! Jag tänkte lite på det här med tävlingar igen. 


Förr i tiden kunde jag åka och tävla precis vilken årstid som helst. Jag glömmer aldrig när jag och Gabbi anmälde oss med fyra ponnyer till en och samma tävling mitt i kallaste januari. Det var dessutom dressyrtävling och som ni vet så tar dressyr sin lilla tid. Stackars pappa åkte skytteltrafik med trailer och ponnyer och Gabbi och jag turades om att rida. Det var så där bitande kallt så en rökpelare stod ut från munnen. Mellan starterna turades vi om att stå på parkeringen för att hålla i högen med hästar. 


Nu för tiden är jag så mycket mer bekväm och jag åker inte gärna iväg till tävling förrän vädret blivit behagligare. 


Men det är inte bara vädret som avgör. Det är det här med att starta eller inte också. Ibland är det helt enkelt inte rätt dag och måste man verkligen göra entré på banan om man märker redan på framridningen att känslan stannade kvar i stallet den här gången?


På det planet var jag nog också mycket envisare förr. Jag som alltid vill vara ute i god tid har varit med om att lasta ur hästen i samma stund som det varit dags att gå in på banan. Jag minns en gång när jag skulle iväg med en halvblodshingst som verkligen behövde tid att sniffa in nya platser för att slappna av. Hästägaren var av den lugnare typen och jag kommer ihåg att jag hörde mitt namn ropas upp i högtalaren samtidigt som hästen klev ner från luckan. Vi sadlade och tränsade alltid hemma eftersom han inte hade ro att stå still på nya platser. Så det var i och för sig bara att sitta upp. Men det går såklart inte att ge hästen någon rättvisa på det viset och jag kommer ihåg att jag var både arg och besviken på mig själv efter den ritten. 


En annan gång fick jag jordens sendrag i vaden redan under första halvan av travprogrammet. Jag bet ihop och red igenom hela programmet. Sendraget satt i ända tills jag vände upp på medellinjen för den sista hälsningen. Hela det programmet var bara en smärtupplevelse och jag kan tänka mig att jag såg rätt så sammanbiten ut. Jag undrar varför jag inte tackade för mig, gick ut och la mig på marken och vrålade tills sendraget släppte? 


Fast ibland kan det ändå bli succé även om det börjar skakigt. Som när jag skulle starta Clandestino i Frösåker. Domaren blåser i visselpipan och Cludden firar med en brall av den högre sorten… Jag dyker rätt ner i gruset på höger sida om hästen, studsar upp, springer runt till vänstersidan och sitter upp och rider in på medellinjen och hälsar. Allt inom maxtiden! Vi blev faktiskt placerade. Kanske imponerade den lite annorlunda starten trots allt på domaren. 


De senaste åren har jag blivit duktigare på att avbryta ritten om något inte känns bra. Om hästen till exempel är så laddad att den galopperar i skritten, traven och galoppen så kan man faktiskt tacka för sig och åka hem och analysera och komma tillbaka en annan gång. Det är inte hela världen. 


Fast jag ska erkänna att jag just nu är riktigt sugen på att få åka väg och tävla. Det blir jag alltid under vinteruppehållet. Jag sitter och surfar runt i TDB och letar tävlingar. Plötsligt hittar jag en och är nära att trycka på “anmäl”. Men klok som jag är så springer jag ut på trappan och känner vinterkylan slå emot ansiktet och ångrar mig direkt.

 

Jag tänker hålla mig till i mitten av mars. Mars är snart! 

Av Ulrika Pernler - 24 januari 2014 15:26

Hej! Igår var Lusen och jag iväg en sväng och tränade för Paulo Bastos. Den här gången tog vi oss till Täby Gård vilket var en ny bekantskap för oss  båda. Det är alltid kul att se sig lite omkring och testa olika ridhus och underlag. Nyttigt! Dessutom så körde min pappa och då vet man att man kommer rätt. Han är som en levande kartbok medan jag själv alltid litar på min magkänsla och kör fel istället. 


Träningen gick jättebra och jag tycker att jag lär mig så mycket nytt just nu även om mina gamla vanliga avarter sitter i. Lusen är en häst som alltid vill göra rätt och jag känner ju hur nöjd han blir när jag gör som jag ska. Jag undrar om det finns någon annan sport som är som ridning. Jag har ju ändå ridit i mer än trettiofem år och det finns fortfarande möjlighet för mig att lära mig ännu mer och bli ännu bättre på att göra vad jag ska. Ingen pension i sikte! 


Idag satt jag och funderade över hur olika hästar är. Inte bara i sin personlighet utan mer i sitt format. Tänk att alla hästar ändå har runt tvåhundrasju olika skelettdelar så på så vis är dom ju lika. Ändå kan de vara allt från 80 centimeter i mankhöjd till bjässar på närmare två meter i höjd. De kan vara korta och långa, breda och smala, lätta, tunga, långbenta, kortbenta och så vidare. 


Efter de här dryga trettiofem åren så vet jag idag ganska bra vilken modell av häst som passar just mig. Men när jag tänker tillbaka på några av de hästar som funnits i famlijen så inser jag att de alla har varit väldigt olika. 


Familjens största häst var utan tvekan Winston som mätte drygt 180 centimeter i manken. Han hade också en matchvikt som låg en bit över 800 kilo. Winston var Gabbis häst men jag red och tävlade honom en hel del en period och vi hade faktiskt en snygg svit där vi var placerade tolv dressyrtävlingar i rad. (Bara lite skryt) Att vara så stor var inte helt problemfritt förstås. Winston hade det riktigt jobbigt som fyraåring då det var dags för utbildning och ridning i större utsträckning. Han kunde helt enkelt  varken orka med eller kordinera sin stora kropp. Han krävde sitt utrymme och det fick helt enkelt ta sin tid för honom att bli färdig ridhäst. 


    


John Smith var också en häst av riktigt stor modell. Han var nog dryga 175 i manken och dessutom var det mycket häst både framför och bakom sadeln. Det är roligt, pampigt och kraftfullt att sitta på en så stor häst. Men det kräver också sin ryttare i from av sits och inverkan. 


    


En annan "storvuxen" häst jag haft var Windstorm, runt 172 cm i mankhöjd skulle jag tro. Men trots att han var hög så var han lite mer kompakt i sin kroppsbyggnad och hade rätt så lätt för att komma ihop som han skulle.  En bra egen bärighet hade han också och det är något som verkligen underlättar. 


    


När jag köpte Ronaldhino så visste jag att jag sökte, bärighet, lätthet och en lite kortare modell av häst. På det viset var han perfekt och lättriden. Däremot hade han ett temperament som gjorde att han lätt blev spänd och bjöd på lite resor vilket var en annan femma att ta itu med. :) Han var runt 167 cm i mankhöjd men upplevdes inte som så stor på grund av att han var kort. 


    


Gabbis Clandestino som jag också tillbringat en del tid med hade samma storlek och en liknande modell som Ronaldhino fast med ett lugnare temperament och mindre spänningar. Han hade oerhört lätt att hitta en bra form och var behaglig och trevlig att rida. Tyvärr fick vi inte veta hur han skulle ha utvecklats då han fick avlivas på grund av en blodsjukdom.


    


Den minsta häst jag någonsin haft (förutom ponnys) är Unico (Lusen) som endast mäter runt 157 cm i mankhöjd. Han är i och för sig en storhet med sin arbetsvilja och sitt krutiga energiska sätt. Men han är samtidigt behändigt liten att rida. Jag är ruskigt nöjd med min stora lilla häst. 


   


Tänk så olika alla  dessa hästar varit och hur det är fullständigt omöjligt att ens försöka jämföra dem med varandra. För de har alla varit fantastiska på sitt vis.


Att rida olika hästar är lärorikt. Om man sen lägger på varje människas olika egenskaper så förstår man varför vi kan ha så skiftande åsikter om hur vi trivs med varandra, häst och ryttare. 


Så hur summerar man? Kanske bara genom att säga att vi ska uppskatta och lära oss av olikheter. På en ridskola är det som att man har en stor godispåse med hästar där man kan dela ut rätt smak och sort till varje ryttare som kommer. Eller så är det precis tvärt om... Det är eleverna som är godispåsen och hästarna som ska få välja :) 

Av Ulrika Pernler - 20 januari 2014 13:25

Hej! Häromkvällen stod ett gäng elever i yngre tonåren och läste och bläddrade bland papper och anmälningslistor till vårens klubbtävlingar. Först ut är klubbdressyr redan nu i helgen. Vi har klara och tydliga regler för klubbtävlingarna så det mesta går att läsa sig till. Men det som de här eleverna tyckte var svårt var att välja vilket av programmen de skulle rida. 


För er som inte vet så är ett dressyrprogram en serie av förutbestämda vägar, rörelser och gångarter. Allting bedöms i olika moment och med en poängskala från 0-10.  Titta på filmen nedan så får ni se. Den är bara en minut dessutom :)


Ett dressyrprogram på fyrtiofem  sekunder: 


Ovanstående är förresten min idé om hur vi ska få dressyrsporten med publikvänlig. Korta, snabba program med häftig musik. En tiotimmarsdag skulle reduceras till att bli klar på ett par timmar med en lång härlig lunchrast inkluderad. Vad sägs?


Tillbaka till tjejerna vid anslagstavlan. 

Jag gick fram för att hjälpa. 

-Ta det här programmet, sa jag och pekade. 

-Jo, men jag har redan ridit det en gång, svarade eleven.

Det var inte första gången jag hörde det. 


Just det där med att rida samma program många gånger är en del av hela idén med dressyrprogram. Själva programmen är ritade för att följa utbildningsskalan och stegras långsamt vad det gäller svårighetsgrad.


Arnold Assarsson föreslog förresten på sin blogg att man skulle kunna ha något liknande system för Pay and Jump och de enklaste klasserna i hoppning. Det skulle nog vara utbildande för både ryttare och hästar om ryttarna kunde sitta hemma i lugn och ro och läsa in bansträckningen. Det skulle ge mindre påslag av nervositet på tävlingsplatsen och ryttarna skulle också kunna ställa upp banan hemma och öva i förväg. Bra idé tycker jag! 


Som ryttare tycker jag att det finns en stor nytta med att rida samma program många gånger. När programmet sätter sig i ryggmärgen så kan man ägna mer tid åt känslan i ridningen och mindre tankar åt vart man är på väg. Det gör faktiskt stor skillnad. 


Om man rider samma program många gånger så får man dessutom ett jämförelsematerial. Inte alltid poängmässigt för skalan kan skilja något mellan olika domare och också beroende på startfältet och tävlingens status. Det finns ju många olika nivåer på tävling. Men man kan jämföra känslan, kommentarerna och analysera vad som fungerade bättre eller sämre denna gång. 


Så mitt råd är att våga nöta vidare i samma program tills det känns riktigt enkelt. Då är det dags att sätta tänderna i något nytt. Poängen brukar också skvallra om att det är  dags att klättra ett steg uppåt. 


Bli inte heller förskräckt över dina ihopridna poäng när du kommer från klubbnivå och ska ut på ”riktiga” tävlingar. Det blir ofta en helt annan bedömning. Fast egentligen tycker jag inte att vi domare ska var för ”snälla” med poängen på klubbnivå. Det lurar ryttarna mer än det hjälper. Det är viktigare att vara rättvis och tydlig i kommentarerna i protokollet istället. 


Tävling är väl egentligen ett roligt sätt att få ett kvitto på hur man lyckats med sin träning. 


Dressyrprogrammen hittar man på Svenska Ridsportförbundets hemsida.  , eller ritade som bilder på Stallbacken.com

Program för ryttarmärken hittar man under länken teori på www.uppsalaponnyklubb.se 



Av Ulrika Pernler - 15 januari 2014 21:21

Hej! Om jag får berömma mig själv (vilket jag ofta gör) så gillar jag hur jag lyckades fånga skuggan av en häst i ögat på Clou på den här bilden. Hästögon är vackra och hästar är kloka. Vi måste värna om och vara rädda om våra hästar och inte minst vårda deras motivation till arbete genom att lyssna på dem. 

 

Vid en av mina julkurser så pratade eleverna och jag ännu en gång om hästens dagsform och förutsättningarna för ridpasset. Ibland känner jag att vi ryttare går in så hårt för vad vi har tänkt oss att göra under timmen i sadeln och så slår besvikelsen till när det inte blev som vi tänkt oss. Jag kan tycka att det är orättvist mot hästen att sätta ribban innan man känt in dagsformen och ridning får heller aldrig bli ett självändamål. Det är därför jag fortsätter att tjata om detta med mina elever och de flesta har ridit så länge för mig att jag är säker på att de har fattat vinken :) Man måste hela tiden ha hästen med sig. Det finns ingen glädje i att rida om inte hästen trivs med arbetet och det är vår uppgift att få hästen att trivas. 


Det är så många faktorer som spelar in och det är inte något konstigare att en häst har omväxlande bra och dåliga dagar än att vi själva har det. Pälsfällning är alltid ett säkert kort när vi ryttare vill sätta en ”diagnos” på en häst som inte är sig själv. Man kan ju rada upp hur många olika faktorer som helst; knöliga hagar, kyla ,värme, pågående infektion, hakar (vass tand) eller bristande motivation på grund av ensidigt arbete och så vidare. 


Men egentligen var det inte utläggningen ovan utan något helt annat som jag ville komma till. En elev frågade nämligen om jag kan läsa av vad en häst har för sorts dag i samma sekund som den gör entré i ridhuset för kvällen pass. 


När jag fick frågan så valde jag att vända på den. För visst kan vi försöka härleda olika symptom till hästen men det är ju faktiskt så att mycket av det vi ser hos hästen är egentligen sådant som speglas från ryttaren själv. 


Jag tror att vi som jobbar på ridskola får se det extra tydligt. Vi träffar våra hästar dagligen och ser dem under många olika ryttare. Vi försöker också i den mån vi hinner att rida dem själva för att bilda oss en egen uppfattning. För det man ser är inte alltid det man känner. 


Om en ridskolehäst har fjorton olika ryttare under en vecka så får jag som ridlärare se fjorton ”olika hästar”. Varje ryttare påverkar och inverkar så individuellt på hästen. Fördelen är att man under en lekton kan coacha på vägen och hjälpa häst och ryttare till ett bra samarbete. 


Jag får dagligen höra hur olika elevernas uppfattning om samma häst kan vara. Det säger egentligen mer om dem själva än om hästen. Inte i någon negativ mening men samma häst kan uppfattas som spänd, avslappnad, pigg, långsam, mjuk, stel, skumpig, bekväm och så vidare. 


Detsamma med hur eleverna uppfattar det första mötet med hästen i boxen. Där kan man dra ett direkt samband till hur eleven gjort sin egen entré i stallet. Det är aldrig bra att komma rusande i sista sekund till uppropet, springa vidare in i sadelkammaren och sedan äntra boxen med sadeln i högsta hugg. Men det där har vi också pratat mycket om och jag är glad över att det är så många av eleverna som fattat grejen och tar sig tiden att komma tidigt för att hinna knyta an med sin häst i lugn och ro. 


Min önskan är att alla mina elever ska bilda sig sin egen uppfattning om var och en av hästarna i stallet.  Det som någon annan säger är den människans egen uppfattning och vi har alla vårt eget sätt att uppleva och uppfatta saker. 


Hästarna kan få oss människor att växa. Men det måste vara vi själva som äger viljan att förändras!

Av Ulrika Pernler - 12 januari 2014 20:02

 

 

Hej! Lusen och jag gav oss ut i skogen innan  solen hade gått upp i morse. Jag skulle ha lektion för en elev vid nio så jag behövde både hinna rida och göra klart i stallet innan dess. Lusen älskar uteritter och både han och jag hade klätt på oss ordentligt då termometern visade på dryga tio minusgrader. Väl ute på stallplanen påbörjades aktion ”komma upp på hästen i full vintermundering medan hästen redan är på väg till skogen”. Man är inte direkt snabb i täckbyxor och stora jackor men med pall och tygelhållare så gick det fint. Så begav vi oss ut. Det är en oslagbar känsla att vara i skogen tidigt en morgon med bara hästen som sällskap. Tyst och lugnt. 


Sedan det nya bostadsområdet byggdes ute hos oss så har skogsarealen minskat betydligt. Men vårt nät av grusade ridvägar är kvar som tur är. Värre är det för älgarna som har drivits ihop på en liten yta och som den här vintern visat sig flitigt runt anläggningen. Frida och Vanja har gjort till en vana att sjunga högt och ljudligt under sina uteritter för att göra älgarna uppmärksamma på deras närvaro. Det har väl funkat sådär… Flera gånger har de stött på främst en älgko med två kalvar. Älgarna kanske gillar sången? Själv lät jag bli att sjunga idag och jag såg inte till en enda älg :) Dessutom är min häst så modig så jag tror inte att han låter sig skrämmas av älgarna och han är snabb också om det skulle behövas. 


Gabbi och jag har faktiskt kommit mellan en ko och kalv en gång i det som alltid kallats för älgskogen borta vid Eke. Den gången var det inte kul. Älgkon blev orolig och gick till  attack och våra ponnys vände tvärt och begav sig hemåt med oss på. Som tur var så gav kon upp jakten och ponnyerna lugnade sig. Men det gav respekt för dessa stora och vackra djur.


Älgar i alla ära. Men de är inte alltid det största problemet vid uteritt. Ibland är det hästen själv som är det… Jag glömmer aldrig när Gabbi tog min ”gammelhäst” och jag själv tog treåringen eller ”påläggskalven” på en ”härlig” uteritt. Vi red ner mot sommarhagarna och sedan korsade vi ett rätt så djupt dike för att fortsätta bortåt runt hagarna. Det gick så fint. Gammelhästen knatade på och unghästen gick i svansen och jobbade mest på att hålla reda på benen. 


Efter en stund vände vi hemåt och gör man det så återkommer samma moment som passerat på bortvägen. I det här fallet diket. 


Gammelhästen traskade över utan att vicka på örat. Men se då fick påläggskalven plötsligt syn på diket och tvärnitade. Gammelhästen knatade lugnt vidare men påläggskalven stod där en bra stund och vägde för och emot. 


Det blev emot!

Kortslutning. När man bestämt sig. Med hjärna som en apelsin. 


Kalla det för vad ni vill. Men diket blev en oöverstiglig barriär mellan skogen och det lugna trygga stallet därhemma där havren väntade och halmen lyste gul. Både Gabbi och jag har alltid jobbat i lugn och ro med unghästarna och vi lirkade och lockade. Gammelhästen fick gå fram och tillbakaöver diket och påläggskalven stod och tittade med stora ögon men gjorde ingen ansats att följa efter. 


Vi bytte hästar med varandra för att se om det gjorde skillnad. Nix! 


Jag hoppade av och försökte leda påläggskalven över diket med övertalande kroppspråk och röst. Aldrig i livet! 


Gabbi red iväg med gammelhästen och gömde sig bakom en buske för att se om påläggskalven skulle få fart på benen när han blev ensam. Näpp! 


Det började skymma… 


Vad gör man, Man kan ju inte ge upp liksom när det bara finns en enda väg till stallet. Hämta en höbal och låta honom stå där och komma på bättre tankar? 


Jag böjde mig ner och rev av en knippe gräs. Höll den framför mulen på påläggskalven. Öronen åkte fram och ögonen vaknade till liv. Mat! Han tog ett redigt kliv över diket för att komma åt gräset. 


Så var det löst! 


Ville bara berätta detta så att ni alla förstår varför jag aldrig går någonstans utan hästgodis i fickorna.


Presentation

Fråga mig

41 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2016
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards