Hej!

Visste ni att hästens senor är uppbyggda av fibrer och när en häst skadar en sena så betyder det att fibrerna har tänjts ut eller till och med gått av. Symptomen kan vara värme, svullnad, tryckömhet eller hälta. En liten senskada kan vara lurig eftersom hästen inte alltid uppvisar tydliga symptom. 

När hästen galopperar töjs den ytliga böjsenan med så mycket som 16 procent. Senan kan gå av helt vid en töjning på någonstans mellan 12 och 21 procent. Det betyder att när hästen gör maximalt arbete ligger den samtidigt farligt nära vad senorna kan klara av.  Jag har också fått lära mig att  när hästen är uttröttad så är risken ännu större att senorna belastas över max. Så därför ska man undvika tex travökningar i slutet av ett ridpass. 

Senorna hos hästen har hög förmåga att generera energi trots en väldigt låg syretillförsel och blodförsörjning. Det är det som ger senorna sin unika förmåga att bära tungt. Samtidigt är det den bristande blodförsörjningen som gör att läkningstiden blir väldigt lång om hästen drabbas av en senskada. 

Skador i senan är en diagnos som man helst vill slippa få eftersom det ofta innebär en lång läkningstid och konvalescens för hästen. En senskada kan ta allt från några månader upp till ett år att läka och det är viktigt man följer veterinärens rehabiliteringsplan under tiden. Ofta får hästen börja med dagliga promenader på hårt och jämnt underlag så fort den akuta inflammationen lagt sig. Skadan följs upp under hela rehabiliteringen bland annat genom regelbundna kontroller med ultraljud.  När en sena läkts så bildas en förhårdnad eller ärrvävnad på stället där skadan satt. Senan läker alltså aldrig till att bli som förut. Allvarliga senskador kan innebära att hästen aldrig kommer tillbaka till tävlingsbanan eller till och med att den får bestående hälta och inte kan bli frisk igen.

En senskada kan uppkomma akut efter att hästen trampat snett eller trampat ”igenom”. Det kan också bero på en kronisk uttröttning om hästen t ex tränat och tävlat hårt under en tid och senan har överansträngts. Ju äldre hästen blir desto mer förlorar senorna sin elasticitet och risken för senskador ökar med stigande ålder för hästar i alla discipliner. 

Det finns några saker man kan göra för att förebygga senskador som att låta hästarna gå ute i stora kuperade hagar redan som unghästar för att stärka skelett, muskler och senor. Att inte rida på för mjukt och djupt underlag och att sköta om underlaget så att hästarna till exempel inte behöver ridas i de ”diken” som kan uppstå i ett ridhus. 

Att träna hästen rätt är också en viktig komponent. Hästen behöver tränas för att stärka sig samtidigt som för hård träning bryter ner. Om man inte är så kunnig själv så är det viktigt att ta hjälp för att få ett bra upplägg för sig och sin häst. 

På ridskolan så har vi varit väldigt förskonade från senskador. Under de drygt tjugofem år som jag har jobbat här så har vi inte haft fler skadade senor än att de gått att räkna på en hand. Lola till exempel fick en spark på tåsträckaren för ett antal år sedan. Den senan är tack och lov den bästa senans att skada och skadan läkte både fort och bra. 

Tyvärr har vi en individ som verkar ha fått sin dos och mer därtill när det gäller skadade senor och det är Zohar. I maj förra våren så fick han för tredje gången inom två år en skada på gaffelbandet på sitt vänstra framben. De senaste två åren har bestått i att konstatera skada, vila, behandla, rehabilitera och sätta igång honom efter konstens alla regler. Då i maj så var prognosen dålig för att han skulle kunna komma tillbaka i arbete och vi hade inget större hopp. Men så till sommaren såg skadan så bra ut att vi kunde släppa honom på bete och han fick gå och läka vidare i gröngräset. Det kändes bra, för att ha en häst på box under årets finaste månader svider i hjärtat. 

När hösten kom så kunde vi börja skritta försiktigt och därefter har arbetet sakta byggts på i samarbete med veterinär så att han sista månaden kunnat böra gå lättare arbeten. Det hade vi väl aldrig kunnat tro. 

Så för en dryg vecka sedan så slog Zohar upp ytterligare en skada på samma framben när han var i hagen. Han kom in med en lätt svullnad, mycket liten hälta men tryckömhet på senan. I måndags åkte vi till klinik och ultraljudade frambenet. Ännu ett nytt ställe på gaffelbandet var skadat och denna gång är skadan väldigt stor och sträcker sig nästan en decimeter över senans längd. Det var väldigt tråkigt att se. Man hoppas alltid att det ska vara något litet som läker snabbt. 

Vi satte oss ner och tog tillsammans och tog beslutet att vi inte utsätter Zohar för ännu en årslång konvalecens. Det är inte rätt att han ska stå inne och missa ”livet som häst” än en gång. Speciellt inte då prognosen för att bli frisk är väldigt dålig och senan nog tyvärr har någon defekt i grunden. 

Så fina, luddiga, mjuka Zohar kommer att tas bort ganska snart framöver och det är ledsamt men nödvändigt att behöva berätta det.

Hej! Göran har fått nya hjul! Kenneth var "hjulslagare" och Göran stod still under hela ingreppet. Han är så nöjd nu när han kan kila runt lite som han vill i cafeterian. Göran är en sån fin arbetskamrat. Han ställer upp på att bli nedklistrad med Post-it lappar på teorilektioner. Sadlad och tränsad både fram och bakänges. Han står dessutom gärna modell för vår klubbkollektion när vi har möten i cafeet. I alla fall för den hästiga biten av kläderna. 

Ja, Göran är verkligen nöjd med de nya hjulen. Tänk bara när han var alldeles ny och flyttade in hos oss. Då fick två Pippifigurer bära honom hela vägen uppför trappen. 

Fast innan dess hade han provat sig fram lite hur han ville bo. Stallet var förstås uteslutet för Göran har hösnuva. Han provade en sväng på kansliet men där fick han tyvärr en släng av cellskräck. 

Omklädnignsrummet tyckte han hade varit praktiskt. Egen dusch och massor av krokar att hänga morotspåsarna på. 

Men det var ett himla spring! 

Ett tag funderade han på att dela hörn med tjuren i lådrummet. Men tjuren snackade precis hela tiden så Göran fick skav i öronen och var tvungen att använda droppar som han fått utskrivet av veterinären i två hela veckor. 

Eftersom det var tomt i Isoleringsstallarna så tänkte Göran att han kunde bo där. Men det blev snabbt rätt så ensamt. På dörrarna står det "Tillträde förbjudet" så ingen vågade komma in och göra honom sällskap. Där stod han själv med ont i öronen och inte en endaste krok till morötterna fanns det heller. 

Så till sist bestämde sig Göran för att lägga beslag på stallets toppsvit, cafeterian. Högst upp med en fantstisk utsikt över hagarna och ridhuset. Två kylskåp för morötterna och filmduk på väggen med suroundsystem. Att både "Spirit, hästen från vildmarken" och alla filmerna om "My littel pony" stod i bokhyllan var pricken över i!

Så vill ni Göran, ridskolans snällaste häst,  något så bor han kvar i cafeterian och numera med hjul!

Hej! Idag funderar jag lite på det här med ryttarens sits. Under vinterhalvåret så är ridskolorna i Uppland inbjudna att delta i något som heter ridskolecupen. Varannat år så rider deltagarna dressyr och varannat år hoppning. I år är det hoppning och tre omgångar har ridits och UPK:s lag leder så här långt med två första och en andraplacering i fickan. Det känns extra kul eftersom det avgörs på stilbedömning och man måste ha en fin följsam sits och inverkan för att få höga poäng. 

Vi lägger ner mycket jobb på ryttarnas sitsar på ridskolan och det är kul när man får ”betalt” genom sina duktiga elever. 

Men vad är egentligen en bra sits? Jag tror att alla ryttare, speciellt ridskoleelever, kan rabbla några saker i sömnen. Som ” i den lodräta sitsen ska man kunna dra en rak linje mellan axel, höft och häl” eller ”tumsidan upp, hälarna ner och blicken rakt framåt”. Men att teori inte alltid är lätt att omsätta i praktiken vet vi alla. 

För mig kan en bra sits och känsla vara att ryttaren hittar sin egen balans i sadeln utan att ”ta hästen till hjälp” genom att knipa med benen eller hålla sig fast i tygeln. Eller en ryttare som känner rörelsen i de olika gångarterna och kan följa med för att inte hämma hästen. En ryttare som vet när den ska stötta eller peppa hästen och likaväl vet när hästen behöver få vara ifred från hjälperna.

Den rätta sitsen kanske inte alltid är den som är snyggas utan den som är mest funktionell och positiv för häst och ryttare. 

Själv gillar jag till exempel Kyras följsamma och mjuka ”potatissäckssits” mer än de stela och instängande ”tennsoldatssitsar” som man kan se. En följsam avspänd sits med inverkan i rätt moment och i rätt grad. Vi ska inte rida våra hästar som om de var en tandkrämstub som man klämmer ihop på mitten :) 

Det militära sättet att lära ut sitsen existerar nog knappt längre (tror jag… )Men jag vet att många av de vuxna som rider varit med om den eran även om jag själv nog halkade in i sluttampen då det redan mjukats upp rejält.  

-”Sitt rak i ryggen!” 

-”Sträck upp dig och trampa ner hälarna!” 

Alltid sagt med ett utropstecken bakom. 

Jag tror, och det är min egen åsikt, att ridlärare som är ”kulsprutor” riskerar att sätta spänningar i både ryttare och hästar och ur spänning kommer aldrig något bra. 

Med tiden valde jag ridlärare och tränare som passade mig och min ridstil och det var ofta dem med lite mjukare framtoning och som gav mig tid att känna in vad jag gjorde. Jag tror jag har blivit likadan själv :) En gång hade jag en elev som kom fram efter en lektion och undrade om jag inte kunde var mer sträng på henne vad det gällde instruktionerna. Hon kände att nu var det dags att höja ribban! Så sagt och gjort, jag gick på lite mer och ”gav henne en match". Efter lektionen kom hon fram och sa -Du, jag tror det var bättre som vi gjorde förut. 

Jag tror man kan utveckla sin sits under hela livet om man bara är öppen för att lära sig mer och vilja bli bättre. 

Det är i ropet att gå på föreläsningar om sitsen där man också får göra mätningar och konkreta övningar och det tror jag absolut kan vara värt att lägga lite pengar på. Sistövningar till häst är inte heller fel för att lossa spänningar och våga röra sig i sadeln. 

Jag har gjort många, många sitsövningar till häst under tiden som gått. Många har varit bra och några har varit mer udda. 

Under ponnytiden fick vi Ibland binda fast stiglädret i sadelgjorden med sporremmar när vi hoppade, för att skänkeln inte skulle tillåtas att åka bakåt i språnget. Jag har också ridit med dressyrspöet i armvecken och bakom ryggen för att sitta rakt, bundit ihop händerna och hållit i en hinderhållare tillsammans med tyglarna för att få rätt handställning. Jag tror kanske inte att någon av ovanstående övningar fått mig att slappna av dessvärre. 

I så fall tror jag mer på grundövningar som att snurra armar och pendla med ben är bättre. Det får ryttaren att känna sig säker i sin balans och slappna av och våga mer. 

Det är vad jag tror :) 

Hur som helst så kan jag tipsa dig som vill trycka in lite mer kunskap i hjärnbanken om att komma till Uppsala Ponnyklubb den 30 mars. Då kommer Eric Lette till oss och håller en öppen Clinic om dressyr. Clinicen börjar klockan ett och slutar halvtre. Men du kan komma tidigare och fika och värma upp dig i vår cafeteria som öppnar redan klockan tolv. Läs mer på http://www.uppsalaponnyklubb.se/Ericclinic.pdf

Nu är det drygt ett och ett  halvt år sedan Picador gick bort. Det var hans tjugonionde sommar och då samtidigt tjugosex år sedan jag köpte min första stora häst efter alla de roliga ponnyåren. Om jag minns rätt så var det Lurbo-Pelle som tipsade min pappa om att det fanns en häst till salu i Skogstibble utanför Uppsala. Bara en liten tid innan så hade jag fått lov av mina föräldrar att köpa en stor häst om jag såg till att ha ett arbete så jag kunde betala för den. Jag jobbade på ridskolan vid Eke ett par kvällar i veckan efter att skolan var slut för dagen och nästan varje helg för att få ihop pengar och jag var verkligen motiverad att klara ut det ekonomiska. 

Under våren och sommaren hade jag ridit ett femårigt sto som jag var intresserad av att köpa. Men när det väl kom till kritan så blev hon för dyr för mig och jag  var tvungen att avstå. Den hästen gick senare svår hoppning och jag tänker så här i efterhand att det blev så bra att den kom till en annan ryttare och att de tillsammans fick göra det hästen var bäst på.

Vi åkte ut till Skogstibble en sommarkväll och träffade Yvonne, en dressyrdomare som dömt mig många gånger på ponnytävlingar men som jag då inte kände närmare. Tvååringarna Picador och Pralin gick i en stor hage som vätte ner mot en å och de kom gående sida vid sida när Yvonne kallade på dem. Den där första gången så band vi upp hästarna och skötte om dem, borstade och kratsade hovarna. Så mycket mer fanns inte att göra med en oinriden unghäst. Ändå hade jag bestämt mig redan när vi satte oss i bilen för att åka hem. 

Vi var snart tillbaka i Skogstibble för att betala och hämta hem Picador. Tjugofemtusen kronor hade jag på banken. Artontusen kronor gick till att betala för hästen och sjutusen till att köpa sadel och träns. En man från försäkringsbolaget gjorde en snabb gårdsbesiktning och så var det klart. Hästen gick rakt på transporten och jag satte mig i bilen med ett sånt där glatt pirr i magen som man ofta hade som barn före en födelsedag eller innan julafton.

Där satt jag i bilen och kände inga som helst tvivel om att jag skulle kunna rida in en helt outbildad unghäst. Jag hade ju ridit i elitallsvenskan och jobbat på ridskolan! Jag var helt enkelt i den där åldern som jag kallar ”kamikazeålder”, fast det visste jag inte då. Den pågår från tonåren och en bit upp i tjugoårsåldern (För vissa är den betydligt längre) och man är allvetande och odödlig. (Ja, jag kanske drar alla över en kam, men håll med om att det stämmer in på många av oss om vi tänker tillbaka.)

Om inridningen och alla våra ”resor” har jag berättat en del tidigare. Huj vad det gick ibland. Som tur var behöll jag kontakten med Yvonne och hon och min ”gamla” fröken från ridskolan hjälpte mig med hur jag skulle tänka under inridningen och den fortsatta träningen. Utan dem hade det nog inte blivit så bra som det blev. 

Det fanns inte många rätt med det där hästköpet egentligen. Jag hade alldeles för lite vana av unghästar och jag var för ung för att göra detta helt själv. Picador var dessutom en unghäst av kaliber och det var verkligen inte ofarligt att rida in honom. Jag kunde inte mycket om exteriör och hållbarhet och ändå höll han utan stora skador i alla år trots att vi knappt gjorde en besiktning vid köpet. Jag red in honom i stort sett på egen hand i en miljö utan ridbanor och ridhus. Jag tappade räkningen på alla gånger jag ramlade av och ändå lyckades jag ha turen att aldrig göra mig allvarligt illa. 

Det där ordspråket- Ju längre man rider desto mer förstår man hur lite man kan- är nog det sannaste jag vet. När det gäller hästar och ridning blir jag ödmjukare för varje år som går. 

Ofta tänker jag på valen man gör, stora och små, tillfällen som bestämmer vilken väg livet tar. Så många olika val man haft möjlighet att göra och så många saker som aldrig inträffat om man hade valt något annat. Jag är så glad att jag ändå valde Picador. Den där sommarkvällen i bilen med hästen i trailern hade jag ingen aning om att han skulle få fira hela tjugoåtta födelsedagar. Jag tänker på honom med glädje varje dag och han lärde mig mycket.

                                                                                                        Gabbi och Sonette, uthoppet från skogen

Hej! Under Ridinstruktörskursen på Strömsholm fick vi minst sagt slita hårt. Tidiga morgnar med stalltjänst innan frukost och sedan ridning, teori och hålla lektioner. Stalltjänst igen på eftermiddagen och sedan på kvällen eftersom hästarna på Strömsholm vid den tiden i stort sett inte gick ute alls i hagar. Vi åt som ”hästar” när vi väl fick tid att sitta till bords. När dagen led mot sitt slut så var det dags att plugga och vi läste på tills ögonlocken föll ihop och sedan sov vi tungt tills klockan ringde tidigt nästa morgon. Det är i alla fall så som jag minns det.

Putsen på hästar, utrustning och oss själva skulle vara klanderfri och inför varje pass när vi stod uppställda på stallplanen blev vi inspekterade av ridläraren och det hände att någon under hårda ord fick vända och gå in igen om ridläraren hittade ett halmstrå i svansen. 

Eftersom det var en instruktörskurs så skulle man alltid vara beredd på att få ta över och hålla lektionen så det gällde att vara påläst och beredd. Därute på stallplanen innan uppsittning så pekade ridläraren med hela handen -Ulrika, idag är det du som håller lektionen! Så fick man leda in sin häst i stallet igen och sadla av medan resten av gruppen satt upp i sadlarna. 

Jag kommer ihåg en period när det var så där olidligt hett ute och vi hade jobbat på utan uppehåll i vad som kändes som en evighet. Så plötslig sa ridläraren -Hästarna behöver en vilodag!

Vi kände hur våra spända axlar sjönk, andades ut och tänkte äntligen! Äntligen skulle vi få vila våra stela och onda muskler och skavsåren efter svettiga ridstövlar skulle få en dag att läka. 

Trodde vi… 

Visst stämde det att hästarna skulle få en dags vila! Själva klev vi upp lika tidigt som vanligt och ordnade med stalltjänst och hästskötsel. Sedan packades vi in i en buss och kördes till Skogstibble utanför Uppsala. Där sattes vi i sådana där gamla gröna jeepar som används i armén och så bar det iväg ut i terrängen. 

Det här var 1986 och Uppsala skulle anordna de Nordiska Mästerskapen i Fälttävlan för ponny. Banan vid Skogstibble var känd för att vara svår. Jag tycker mig minnas att där fanns bland annat en lada som man hade gjort upp hål i på kortsidorna. Hästarna skulle hoppa in i den ena änden och ut i den andra och därinne var det skumt och mörkt. Det fanns en damm med vatten och i mitten på den en ö med ett uthopp. Det fanns en jordkällare byggd i sten utan tak där man skulle hoppa ner och efter ett galoppsprång sedan upp igen.

Jag befann mig i vilket fall i den här gröna jeepen körandes i terrängen och ångrade bittert att jag inte tagit med mig min ridhjälm. Alla som har åkt arméjeep vet vad jag menar. Fjädring har de inte hört talas om i armén och jag hoppade upp och ner i sätet. Eller rättare sagt kastades runt och slog huvudet ena gången i taket och nästa i bildörren. Jag tappade snart räkningen på antalet bulor på min arma skalle. 

En bra bit bort fanns en brant backe som kallades trappan där hästarna skulle galoppera nerför och längst ner avsluta med att hoppa över en vägbom. Där blev jag avsläppt bredvid en stor hög med sprängsten som var tippad längst ner. Jag blev anvisad att börja bära sten längst upp i backen och sedan bygga på neråt. Till sist skulle allt täckas med jord. Jag vet inte hur det är med mitt minne. Men som jag minns det så var detta lika långt som ”stairway to heaven” fast det kändes mer som om man skulle möta något annat än himlen däruppe. 

Jag bar sten, rev upp händer och armar på sprängstenens vassa kanter, hade tunnelseende och antog under dagen en heltäckande ekologisk jordfärg. 

Jag vet att vi satt helt tysta i bussen på väg tillbaka mot Strömsholm sent på eftermiddagen. Vi skötte om hästarna och stalltjänsten på ren rutin när vi kom tillbaka. Åt säkert något också och stupade förmodligen oduschade i säng. 

Jag kan säga att det kändes som en befrielse när klockan ringde vid sextiden nästa morgon och jag insåg att jag bara skulle ha ställtjänst och en helt vanlig dag på Instruktörskursen. Vi klagade inte på att schemat var hårt någon mer gång.

Hej! En gång för många år sen så skulle Gabbi ha lektion för ett gäng damer i "plusmedelåldern" som hade bestämt  sig för att börja rida istället för att ha syjunta. Flera av dem hade ridit tidigare i sitt liv men ett par skulle upp på hästryggen för första gången i sitt liv. Förutom att hitta tekniken för att ta sig upp så fanns hos dem säkert också ett inre motstånd inför att klättra upp på en 600 kilos bjässe. 

Gabbi började i alla fall i ena änden av gruppen och hjälpte till med hur man sätter foten i stigbygel, tar avstamp och sedan svänger benet lätt och ledigt över hästryggen för att till sist sätta sig mjukt ner i sadeln. Jag kan lova att det såg allt annat än ut som i den nyss gjorda beskrivningen. Men en efter en landade på hästryggen trots att det tog en stund. 

Så blev det dags för en av dem som aldrig varit uppe på en häst att sitta upp. Hon var naturligtvis nervös och hade säkert hellre virkat vidare på sitt projekt hemma i soffan med en kopp kaffe. Gabbi och övriga gruppen hejade ivrigt på och till slut satte damen foten i stigbygeln. Efter några misslyckade försök att ta sats så fick hon till ett hyggligt avstamp och kom liksom halvvägs upp innan tyngdlagen tog över och drog henne tillbaka mot marken igen. Så där blev hon liksom hängande på sidan av hästen i övehängande bakvikt och rätt vad detvar tappade hästen också sin balans och ramlade omkull på sidan. 

Ingen av dem gjorde sig illa eller blev klämda. Men även om det såg lite lustigt ut så hade det kunnat gå illa och det var säkert en skrämmande upplevelese för både hästen och eleven. 

Det  här berättar jag verkligen inte för att på något sätt göra en rolig sak av en elev som aldrig suttit upp på en häst. Utan vad jag ville komma åt är att idag använder så gott som alla ryttare en pall vid uppsittning. Men det gjorde man inte vid den tiden. Det fanns liksom en oskriven prestige i att kunna ta sig upp på hästryggen av egen maskin. 

För vissa som har ridit länge så finns lite av den prestigen kvar. Sedan många år så får till exempel våra elever vid ridskolan inte sitta upp utan pall och ändå händer det enstaka gånger att när man vänder ryggen till så har någon hoppat upp i farten innan man riktigt hann med.  Och när man sedan påpekar att pallen skulle ha använts så kan man få till svar att "jag behöver inte pall, jag kan ändå!". 

Jodå, jag tror säkert man kan ändå. Men i fallet med pallar så handlar det faktiskt helt om hästen och inte om människan. Även om det såklart är behagligare även för oss tvåbeningar att sitta upp med pall. 

Eftersom jag har jobbat länge så har jag haft förmånen att se hur hästarna positivt förändrades inför uppsittningar i och med att vi införde regeln med pall. Användandet av pall är inte någon ridskolesak utan även den överhängande delen av ryttare med egen häst använder nuförtiden pall. 

Tänk hur mycket jobb vi lägger ner på att arbeta våra hästar för att de ska bli liksidiga, smidiga och starka.

En uppsittning innebär en snedbelastning och om man börjar räkna på det hela så kan en häst med en ryttare bli uppsutten på kanske mellan trehundra och trehundrafemtio gånger på ett år. För en ridskolehäst som går två timmar per dag gör det kanske mellan sexhundra och sjuhundra uppsittningar. På de ridskolor där hästarna går tre timmar så är vi uppe i över ettusen uppsittningar.

Lite längre ner i inlägget har jag lagt in två filmer som jag hittade idag där man får se hur en uppsittning ser ut filmad med höghastighetskamera. När ni har sett på dem så behöver ni nog inte fundera mer över vad som är bäst för hästen. 

Pallen har blivit ett självklart redskap i vardagen med hästen och det tycker jag är bra! Gabbi och jag har våran egen fina pall som alltid följer med när vi reser någonstans med våra hästar och den är som det står "Oumbärlig"!

Varje dag så ser jag små barn leda stora hästar från ridhuset eller ridbanan och in i stallet eller tvärtom. Ibland är det i och för sig mera som att hästarna leder barnen raka vägen hem till sin box. I vilket fall så brukar jag stå och mässa; Titta nu var du har fötterna, akta tårna och se upp med hästen hovar. Jag ser de där små fötterna bredvid stora hästhovar och tänker aj, aj om det råkar hamna en liten barnfot under en hästhov. Men det händer sällan. Hästarna går så försiktigt och barnen dom tittar lite här och lite där och har ingen aning om hur ont det kan göra att råka komma under en hov. 

Fast jag kan nog nästan garantera att om man håller på med hästar tillräckligt länge så kommer man att få känna på hur det är att bli trampad på tårna av en häst. Hästarna kan ju inte hålla reda på oss och våra fötter precis hela tiden. 

Nä, dom flesta hästarna är inte ute efter våra tår. Men det finns faktiskt undantag. 

För rätt så länge sen hade vi en B-ponny i stallet som hette Kasper. Han var världens charmigaste ponny med stor yvig pannlugg och ett huvud som var helt oproportionerligt med kroppen. Kasper var en rolig lektionshäst och en duktig tävlingshäst i ett och samma paket. Han bodde hos oss i ganska många år och jag skulle tro att det finns många som minns honom än i dag. 

Kasper var under den sista tiden på ridskolan inte så förtjust i barnens pappor. Utan att klanka ner på någon så kan jag faktiskt förstå honom till en del. Pappor utan hästvana kan klampa in och bete sig lite burdust, spänna sadelgjorden för hårt och sätta tränset bak och fram. (Men det finns potential även för pappor att bättra sig vill jag tillägga.)

Eftersom Kasper var en smart ponny så uppfann han det perfekta sättet att göra sig av med papporna. Han släppte in dem i spiltan med sadeln och i samma stund som de slängde upp sadeln i luften och lät den landa med en duns på hans rygg så lyfte Kasper upp sitt framben och ställde ner det hårt på pappans fot. Så svängde han på halsen och nafsade  till hårt i knävecket. 

Papporna sprang ut med en väldig fart och istället kom en sån där liten tvärhandshög jänta och sadlade färdigt söta lilla ponnyn Kasper. 

Kasper fick flytta till en egen jänta lite senare så att papporna på ridskolan inte skulle bli avskräckta för att ta sig in till ponnys. Kasper var allt en tåtrampare av äkta kaliber! 

Min egna bästa tåtrampare var nog Picador i sin ungdoms dagar. Han hade i och för sig ingen utarbetad teknik som Kasper utan han hade kanske bara mera tur med träffarna. Han kunde helt oprovocerat flyga rakt upp i luften med alla fyra benen samtidigt. Satt man uppepå så fick man sig en fin vy av Uppsala från ovan. Var man gåendes bredvid så hade man några mycket små millisekunder på sig att planera var man hade sina fötter när han landade. 

Rätt så ofta hann man inte planera… 

En gång landade Picador med full kraft på min stortå och över mellanfotsbenet. Det gjorde riktigt ont och jag haltade och svor hela vägen till stallet. Tuff som jag var och är så fick foten läka ihop av sig själv och sedan bildades en väldigt oklädsam knöl som jag har kvar än i dag. Det blev helt enkelt en sån där väderknöl som ser till att värka regelbundet. Jag menar olika väder är det ju varje dag så den där knölen har verkligen fullt upp. Själv tycker jag det är lättare att titta ut genom fönstret för att kolla väder. Men det tycker inte knölen. 

Tornado var en annan häst jag hade som kunde bli explosiv när man minst anade det. Kanske blev man överraskad eftersom han oftast var en riktigt trög typ som inte rörde sig mer än han verkligen behövde. När han väl rörde sig var man liksom aldrig riktigt beredd. Han bjöd min mamma på en bruten lilltå som hon gärna påminner mig om än i dag. Min häst- mitt fel… I vilket fall så har hon en alldeles egen ”vädertå” men jag har faktiskt en ”väderknöl”. Det måste ju slå högre! 

Egentligen finns bara en smart lösning på det där med trampade tår och det är att ha skor med stålhättor när man är i stallet. Det och att vara uppmärksam. Nuförtiden arbetar jag alltid i stålhättade dojor och det har räddat mina kvarvarande tår både en och annan gång och är det någon som vill veta vad det blir för väder så kan ni bara fråga min högra fot!

Hej! Gabbi och jag är systrar och vi började rida samtidigt. Jag var lite äldre och Gabbi lite yngre. Så är det fortfarande även om man i ålder på sätt och vis kommer i fatt varandra med åren. Fast det håller nog inte Gabbi med om… 

I vilket fall så fanns det ett uppflyttningssystem och en gruppindelning på ridskolan där vi red. Så man avancerade allteftersom man blev mer och mer sadelvan. 

I början var vi båda rätt så försiktiga av oss och jag minns speciellt en gång när det var vinter och en massa snö. Solen hade värmt på taket och rätt vad det var så drog ett stort lass med snö som en lavin längs med plåttaket. Det skrällde till och alla hästarna sprang rakt genom ridhuset och stannade i en hög på den bortre kortsidan. Några elever trillade av. Men både Gabbi och jag satt kvar när hästarna väl stannade. 

Stackars ridläraren dammade av och kastade upp ungar på parti och minut. Då hoppade både Gabbi och jag av från våra ponnys och vägrade bestämt att rida mer den lektionen. Pappa stegade ner från läktaren. Än mer bestämd och sa åt oss att hoppa upp igen! Jag kommer ihåg att Gabbi vägrade och att jag satt upp på hennes ponny som var mindre och trögare medan min fick gå ut i stallet. Gabbi tillbringade resten av lektionen på läktaren. 

När vi kom hem berättade vi för mamma. Men ingen av våra föräldrar blåste upp saken eftersom de hade hästvana sen tidigare och nästa vecka satt vi båda i sadeln igen. 

Under de första åren så hängde Gabbi och jag ihop i uppflyttningen av grupperna. Kanske halkade Gabbi med lite på ett bananskal…  Hon hade nämligen rätt så dålig balans som liten. Och den där gången vid snöraset när hon vägrade rida utan att ha ramlat av föll snart i glömska. När vi kommit upp i den nivån där man fick börja galoppera lite mer och hoppa hinder som var högre än en stående handlflata så började hon nämligen sin karriär som professionell avramlerska. 

Vi har många rullar med sån där smalfilm i treminutersrullar hemma. Mina tre minuter brukade räcka till ett hoppvarv på klubbtävlingen medan vi har ett flertal filmer på Gabbi som kommer i härlig galopp mot första hindret och sedan står på huvudet bland bommarna. 

Där någonstans så började vi rida på olika nivå. Det skiljer ändå fyra år på oss och det är en del skillnad i hur man utvecklas i olika åldrar. Jag red på träningsgrupp och började tävla lite smått. Men Gabbi låg åndå tätt i hälarna och kämpade på för att sitta kvar på hästryggen. Rätt vad det var så var hon tillbaka på samma grupp som jag. 

Några år senare så hade jag börjat tävla nästan uteslutande i dressyr medan Gabbi tävlade höga klasser i hoppning och Fälttävlan. Hon ramlade inte av en gång utan satt som klistrad över hindren och i terrängen spurtade hon fram över fälten och hoppade över jordkällare, red ner i vattensamlingar och hoppade ut från höga uthopp. 

Vad jag egentligen ville ha sagt med detta var att barn är väldigt olika i sin utveckling och att man inte kan säga vem som kommer att bli vad i slutänden.

Jag har jobbat på ridskola sen jag var sexton år (det är en ansenlig tid sedan jag var sexton) och jag har sett hundratals- förmodligen tusentals barn sätta sig på hästen för första gången. I början händer det mycket. Man lär sig sätta igång och stanna sin häst. Man lär sig svänga och man får lära sig massor av olika ridvägar. 

Under tiden som barnen lär sig rida så växer de också och utvecklas på många olika sätt och framförallt i lite olika ordning. Det brukar vara väldigt spännande att träffa på barnen efter sommarlovet. Där brukar man se att det hänt mycket. De har vuxit ett helt huvud och kommer tillbaka som en annan person. 

I ridningen kan vi ridlärare också se hur olika barn är. Någon lyssnar noga men är lite försiktig i sin ridning medan en annan stormar fram och inte tycks ta instruktion över huvud taget. En älskar att hoppa medan en annan gärna hoppar lågt. Någon har precis förstått hur man fattar galopp medan en annan behöver ännu lite tid.  

Mitt i allt brukar det ändå bli en bra kemi i gruppen. Man mixtrar lite med utdelningen av hästar så att barnens styrkor kommer fram och en annan gång kanske man sätter dem på en speciellt utvald häst för att de ska få öva på något som de behöver stärka. 

Barnen själva brukar inte uppmärksamma att de är olika. De har fullt upp med sin egen ridning. Vi ridlärare är uppmärksamma på barnens olikheter och det ingår i vårt jobb att hjälpa dem tillrätta och se till att de får stöd i sin utveckling. Ibland måste det också få ta lite tid. 

Däremot händer det då och då att någon förälder uppmärksammar att något barn i en grupp inte hänger med riktigt i vissa övningar. Det händer att de hör av sig till kontoret för att uttrycka att de är rädda att deras eget barn hämmas i sin ridutveckling för att ett annat barn i gruppen ligger efter i något moment. Då brukar vi få förklara ovanstående för föräldern och också förklara att vi ridlärare är professionella i vår yrkesroll och att vi kan se att det här barnet snart nog kommer att hänga med övriga. Ofta har vi inte själva ens tänkt tanken. Då vi ser helheten och just detta att barnen är bra på olika saker. 

Ibland undrar jag varför allting ska vara så prestationsinriktat. Barnen själva rider och har roligt.

Alla barn har potential. De måste få utvecklas i sin egen takt och också i olika ordning. Man kan inte forcera på hästryggen- då blir ridning farligt. 

Jag önskar att föräldrar- oavsett vilken sport deras barn utövar- ska följa med till träningen, sätta sig på läktaren och njuta av att få se vad det egna barnet kan och utan att jämföra det med andra. 

Barn kan!