Hej! Nu har hästarna varit inne på nätterna i några veckor och omställningen till att äta hö istället för gräs har gått fint. Det finns ju alltid en ökad risk för rubbningar i hästens matsmältningssystem när man byter foder och rutiner. Hästar har små magsäckar och är gjorda för att äta litet och ofta. Därför är det viktigt att utfodra hästen många gånger per dag. Ett sätt att säkerställa att hästen får sitt fiber- och tuggbehov tillgodosett är att låta den stå på halm. Då har den alltid något att göra vilket också minimerar risken för uttråkning.

Man brukar säga att hästar har väldigt känslig mage. Det är naturligtvis jätteviktigt att dom får fri tillgång till rent vatten och utfodras med foder som har bra hygienisk kvalitet.

Då har man gjort vad man kan! Sen kan man ju undra ibland vad hästarna tänker på när de står i hagen och surplar glatt ur någon vattenpuss.

Dessutom ska hästar vara skapta så att de väljer bort giftiga växter när de betar ute i hagen. Men smaken är väl som baken. Vissa hästar klämmer i sig allt som går att tugga och svälja. Ta bara min första stora häst Picador. Han har nog ätit det mesta som går och inte går att äta. En stor garntofs från en mössa, en kvicksilvertermometer, en hög med gul lök som mamma lagt på gräsmattan, otaliga ficklock från olika modeller av jackor, ett antal kvadratmeter stallvägg  och en hel låda med röda blommor från blomlådan i stallet, fast då blev han riktigt sjuk och fick medicin. Picador bangar helt enkelt inte för nåt. Han fyller snart tjugofyra år så man får väl anta att han har en mage av stål :) .

Hej! Det har varit tävlingar runtom i länet hela helgen. Igår vann våra stora hästar första omgången i Division II. Här hemma arrangerade Kilens Fältrittklubb regional dressyrtävling för häst. Ponnyryttarna har varit iväg på både hoppning och dressyr. Mer detaljerade rapporter från de olika tävlingarna kommer under nyheter snart. Glöm inte att maila till mig om era olika "tävlingsäventyr". 018500749@telia.com

Själv var jag häst- och ryttarskötare i helgen. Gabbi skulle rida Winston här på hemmaplan. Jag fick putsa stövlar, knoppa man, hålla i vattenflaskor och program. Det är tur att man har en viss vana. Min karriär som hästskötare började någon gång när jag var i femtonårsåldern och hade förmånen att få följa med en duktig hoppryttare på olika meeting. Det var mycket slit. sköta hästarna, mocka, putsa, knoppa, linda av och på ben, leda hästar till och från banan, fylla på vatten och så vidare. Det var jag och en kompis som hjälptes åt. Vi sov ofta på några halmbalar, antingen i en tom utebox eller om det var kallt längst bak i lastbilen.

Vi fick inte ett öre för jobbet men vi fick en massa rutin samt att vi fick komma in på tävlingsarenorna och se våra idoler på nära håll. Vi hade det jobbigt men jättekul!

En gång skulle vi följa med till pingsttävlingarna på Strömsholm. Det var ruggigt väder ute och vi skulle åka tidigt. Eftersom jag bodde en bit utanför stan så sov jag över hos min kompis som bodde centralt. Vi skulle cykla ut till stallet vid femtiden på morgonen. Den här kompisen hade en viss förkärlek till gnagardjur och i hennes rum fanns både hamstrar och marsvin i olika färger och storlekar.  Vi matade djuren och la oss sen för att sova.

Klockan ringde tidigt nästa morgon och jag vaknade av att jag frös något förskräckligt. När jag tittade ner på mitt lakan såg jag att det  var fullständigt söndertuggat. Det var i princip bara hål med lite tyg mellan. Lite längre bort på golvet satt en hög med nöjda och mätta hamstrar som hade firat natten i frihet. Om det bara hade stannat därvid. Det var nämligen ösregn ute och när jag skulle ta på mitt regnställ för att cykla iväg så var också det fullt med hål. Hamstrarna hade inte lämnat något åt slumpen. De hade festat hela natten på mitt regnställ. Både jackan och byxorna! Hela helgen, fredag till söndag var det som om himlen hade öppnat sig. Där gick jag omkring som en levande shweizerost och ledde hästar.

Vad jag lärde mig av detta? Hästskötare och hamstrar går inte ihop.

Här nedan: en fin sommarbild på Rafael som Camilla skickat över.

Hej! För någon vecka sedan var det ett inlägg på klotterplanket angående smittor bland hästar. Någon hade skrivit att Lady stod på isoleringen vilket fick någon annan att skriva: -Vad har hänt med Lady, vi som har egna hästar vill gärna veta vad som händer på UPK. Nu stod ju inte Lady på "isoleringen" denna gången för att hon var sjuk, utan för att vara sällskap åt en av våra nyhemkomna hästar. Sedan ett tiotal år har vi inrett ett litet stall en bit från det  vanliga stallet. Där ställer vi in våra nya hästar på "karantän" tills vi vet att de inte har någon smitta med sig. Inkubationstiden för de vanligaste smittorna är  från 18 timmar till fjorton dagar cirka, beroende på vilken smitta  det är. När personalen sköter om de nya hästarna har de skyddskläder på sig. Från topp till tå. De är också noga med att tvätta sig ordentligt efter att ha hanterat hästarna. De nya hästarna hanteras också alltid sist. Till exempel vid utfodringar. På så sätt är risken att föra med sig baciller till de andra hästarna minimal. Sedan vi införde "karantänen" har stallet inte haft ett enda stort sjukdomsutbrott trots att vi har femtio hästar i stallet och över tusen besökare i veckan.

Om man trots allt skulle få in en smitta i sitt stall är det jätteviktigt att man tar sitt ansvar för att inte sprida smittan vidare. Om vi får en febertopp på någon häst i stallet är vi alltid snabba med att informera om detta både till våra besökare och via hemsidan. Efter några dagar kan man se om febertoppen varit isolerad hos en häst, vilket är det vanligaste. Det kan t ex röra sig om en inflammation i ett sår, brunst eller annat.

Skulle trots allt fler hästar insjukna bör man ta blodprov för att se vilken smitta det rör sig om. Det är alltid bråttom att få provet taget. Man bör ta blodet inom något dygn efter att hästen haft sin febertopp för att få rätt resultat. Här är det tyvärr många som slarvar för att man tycker det är besvärligt eller dyrt. Själv tycker jag det är väl värt pengarna eftersom många av de vanliga sjukdomarna som kvarka, hästinfluensa och virusabort kan ge otrevliga följdsjukdomar som hjärtmuskelinflammation och lunginflammation. I vissa fall måste hästen också behandlas med penicillin. Det är oansvarigt att utsätta sin häst för dessa risker när vi kostar på dem så mycket annat utan att blinka.

Kvarka ,hästinfluensa och virusabort är sjukdomar som hela tiden poppar upp på olika ställen i landet. Om du vill lära dig mer om detta kan du gå in på ridsportförbundetshemsida www.ridsport.se eller slu:s hemsida www.slu.se . På ridsportförbundets hemsida kan man också läsa aktuell smittinfo. Där ser man var i landet smittorna finns för tillfället.

Med detta vill jag ha sagt, var rädd om din häst och andras hästar. Lär dig att se de tidiga tecknen på smitta så hinner du isolera sjuka hästar. De stora stallen har inte mer smittor än de små. Vi på UPK vill också veta vad som händer i erat stall... Vi har samma ansvar gentemot varandra.

Hej! Häromdan så skrev jag litegrand om vad vi tittar på när vi köper hästar. Att våra hästar är friska och kan gå med på alla typer av lektioner är förstås jätteviktigt. Vi har inga "dressyrhästar" eller "hopphästar". Om vissa hästar bara kunde gå med på dressyrlektionerna så skulle det ju bli ett jätteslitage på de hästar som fick hoppa hela tiden. Gabbi åker omkring en del och föreläser om hur det är att driva ridskola bland annat på Hippologutbildningen. Senast fick hon en fråga om vid vilken ålder hästarna bör pensioneras. Där är vi mycket bestämda med att det aldrig får vara åldern som avgör. Vissa hästar har inte psyke för att vara i ett stort  stall med mycket folk medans andra stormtrivs med uppmärksamheten. En häst kanske visar sig vara för svårriden och säljs när den är sju år för att den inte fungerar på ridskola medans en annan häst stannar tills den är tjugotvå år för den skulle aldrig klara av att bli stående som "pensionär" i en hage någonstans.

Det går alltså inte att säga en pensionsålder och inte heller att alla hästar ska få bli pensionärer. Ofta håller sig en gammal häst fräsch så länge den får jobba på i lagom takt. Ställer man av hästen så kan det gå snabbt utför. Hästar är rutinbundna djur och trivs när de vet hur vardagen ser ut.

I stallet på UPK står ca femtio hästar varav ca fyrtio stycken är lektionshästar. En häst får inte börja gå på lektioner förrän den är fem år. Sedan kan man i snitt säga att om den fungerar stannar den tills den blir ca femton till tjugo år. Det gör att hästen är i arbetsför ålder ungefär i tio-femton år. För att ha en stabil och lugn hästgrupp vill det till att man hela tiden fyller på med yngre hästar i lagom takt. Det gör att man får en bra spridning på åldrarna samt att de yngre hästarna flyter med in i den trygga hästgruppen. Skulle man fösa in många unghästar samtidigt skulle lektionerna bli långt mer spektakulära. Vi behöver byta ungefär fem hästar om året för att hålla spridning mellan gammalt och ungt. Skulle vi byta bara en häst om året och vår yngsta härst var fem år så skulle den äldsta vara femtiofem år...

I år blev fyra av våra hästar gamla (Nova, Mitch,Lady och Mysak) och tvugna att tas bort. Samtliga på grund av åldersrelaterade besvär. Det är första gången vi råkat ut för detta. Att vi får ta bort hästar är annars inte så vanligt. Vi säljer dem oftast vidare. Men bara om de är friska!

Här nedan finns en bild på Martina och Dix som numera lever glada livet i ett litet stall vid Danmark utanför Uppsala. Då och då kommer också rapporter från någon av våra gamla hästvänner runtom. Nu senast för några veckor sedan från Estep. Det kan ni läsa om under nyheter.

Hej! Det har varit lite körigt idag så därför blir det nattblogg! Nu är ni förstås nyfikna på hur det gick med veterinärbesiktningen. Det var jag som fick springa med hästarna! Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Konditionen är inte längre vad den borde vara och efter ett tag blev benen ganska tunga. Till slut var Peter nöjd ändå och jag kunde vika mig dubbel en stund och försöka få lite nytt syre till lungorna. Whisper, den alldeles förskräckligt söta ponnyn var kärnfrisk. Vi blev jätteglada, så nu är det bara att köra på med hans inskolning. Rocky, "tanthästen" hade däremot några "skavanker" som gjorde att vi inte kommer att köpa honom. Så han får leta vidare efter sitt nya hem. Jag är säker på att han kommer att hitta något som passar för han är en snäll häst.

Efter mitt morgonmaraton i stallskorna med stålhättor så var det dags för Uffe-träning för oss instruktörer. Ronaldhino hade sprungit som ett jehu i hagen hela morgonen så jag var lite osäker på vilket humör han skulle vara på. "Bockahelatimmenhumöret" eller "Jagharsprungitsåjagdörhumöret". Men det visade sig att han sprungit precis lagom mycket så träningen gick jättebra.

Gabbi och jag har ridit för Uffe i en väldans massa år och jag tror en av hemligheterna med att han fortfarande orkar komma hit och försöka lära oss något är att han alltid får kaffe och bullar. Det är Gabbi som köper bullen. Det har hon gjort varje vecka i alla dessa år. Om hon lagt undan pengarna i stället hade hon nog varit rik idag... Nåja, vi kokar kaffet och ställer fram bullarna i god tid innan han kommer. Uffe äter många bullar och dricker en massa kaffe. Utom en gång när han hade ont i magen. Då ville han bara ha hårt bröd utan nåt på. En sak jag undrar över är hur man kan äta så många bullar utan att det syns. Ett mysterium... Mina elever har tur för jag tycker inte om kaffe. Men en liten bulle kanske...

Hej! Ikväll är det veterinärbesiktning av våra två nya hästar. Nu har vi haft dem på prov ett tag och allt verkar fungera bra. Whisper har provat att gå lektioner och skött sig jättefint. Rocky står ju på "isolering" ett tag till så honom rider personalen i speciella skyddskläder.Han har varit snäll och pigg så här långt. Lady tycker det är pest att stå i det lilla stallet och vara sällskapsdam åt honom. Hon vill hellre vara mitt i smeten och ha chansen att få någon liten godisbit av nån favoritelev.

Det är mycket som ska klaffa när man köper häst. Speciellt till ridskola. Hästen måste ha rätt ålder, storlek, temperament och framför allt måste den vara helt frisk. På så sätt kan man säga att veterinärbesiktningen är det slutgiltiga provet för att bli godkänd av oss. Jag håller tummarna. Som tur är har vi vår veterinär, Peter, som vi arbetat med väldigt länge. Han är väldigt noggrann vilket sparar pengar i längden eftersom man får en sund och frisk häst. Vid en besiktning så kontrollerar veterinären först hästens yttre delar. Man känner till exempel efter överben, hudåkommor osv. Han kollar hästens ålder genom att titta på tänderna. Upp till tolv års ålder är det relativt lätt att se åldern men sen blir det allt svårare. Sedan lyssnar man på hästens hjärta och lungor. Det finns hästar som har blåsljud på hjärtat. Man kan också upptäcka om hästen dras med hosta eller andra besvär från luftrören. Till sist är det rörelsernas tur. Vi springer rakt fram  och veterinären böjer en led i taget för att se att det inte finns inflammtioner och annat i lederna. Som avslutning longeras hästen eftersom vissa rörelsestörningar syns bäst på böjt spår.

När vi sett  att allt är okej så blir det affär. Finns det anmärkningar så blir det inte. Det är därför vi ibland väljer att lämna tillbaka en häst på som vi haft på prov.

Jag måste också få berätta om en häst som Gabbi var iväg och köpte en gång i Stockholmstrakten. Det var en stor häst, fux och valack. Försäljaren talade hela tiden om hästen som honom. Gabbi åkte glad och nöjd hem och vi släppte ut hästen i hagen. Så satt vi oss o köket för att äta. Hästen gick i hagen utanför och vi satt och tittade på den. -Verkligen fin! tyckte vi alla.

Så plötsligt gör Gabbi en konstig min och stirrar genom fönsterrutan. Vi tittar dit. Vår nya häst står och kissar. Men vad konstig han ser ut... Vi går ut för en noggrannare kontroll och upptäcker att vår  valack är ett sto...

Efter det är vi ganska noggranna med att kolla vilken sort hästen är oberoende på vad försäljaren säger.

Hej! Nu är den här med besked! Det är leran jag pratar om. När det är rätt temperatur ute och leran är så där lagom kletig så blir hästar och lera gärna ett med varandra. Till hästarnas förtjusning och människornas skräck. Man undrar vems häst det är som står där i boxen egentligen och tittar sig omkring efter sin egen häst som borde stått där. Det är då man inser det, med en kall kåre längs ryggraden, det där är ens häst och det är bara att greppa piggborsten och bita ihop.

Att rulla sig i lera har flera fördelar för hästen. Dels är det ett socialt beteende (hmmm). Det är också, tro det eller ej ett sätt för hästen att bli ren... Genom att rulla sig så får den bort gammal päls och annat skräp som kliar och stör. Sen är det ju så skönt klia sig på ställen där det är svårt att komma åt.

Det där kan dock vara svårt att trösta sig med när man står där i ett dammoln och inser att hästen antagit en ny färg.

Torr lera betyder damm! Damm är inte bra, vare sig för hästar eller folk. Därför undviker vi att borsta leriga hästar inomhus. Den här årstiden jobbar personal och praoelever febrilt med piggborstarna och vattenslangen för att göra rent våra hästar. Men en del lera finns kvar åt er elever när ni kommer på kvällen. För att skona hästarnas luftrör har v i dock en regel. Inomhus borstar man bara det allra nödvändigaste det vill säga under sadel och träns. Behöver hästen en storrengöring är det utomhus som gäller. Utomhus ska man vara två personer, en som håller i och en som borstar, Hästen ska också bära träns. Fråga personal eller stallvärdinna om lov innan.

Det är trots allt ganska härligt att se på hästarna på morgonen när de får komma ut i hagarna. Fyrtio glada hästar som om vartannat gör små glädjeskutt och sedan dimper ner på rygg och rullar sig länge, länge.

Skulle mot förmodan någon häst glömma att rulla sig på morgonen så brukar de ta igen det när det är dags att gå in. Dessa hästar ser nämligen när personalen närmar sig grinden. Med spetsade öron och något av ett leende på sina hästläppar brukar de då snabbt vika sina ben och plötsligt ligger de på rygg!

Det var pappa som övertalade Gabbi och mig att börja rida. Jag tränade och tävlade i Gymnastik och hade väl egentligen aldrig haft en tanke på det där med hästar. Både på pappas och mammas sida har hästarna funnits med sedan de var små. Min farfar var militär och red i jobbet. Min morfar red på strömsholm och hans pappa, min mammas farfar var med när man startarde upp en av de tidigaste ridskolorna i Uppsala. Mamma red också som barn. För en sträng militär som mest svor och skällde, det kunde vara så på den tiden. I alla fall, pappa anmälde oss till ridskola på EKE och det var bara att följa med. Redan den första gången tyckte jag om lukten och atmosfären i stallet. Däremot var jag väldigt, väldigt blyg när jag  var yngre och rädd för alla de äldre ridtjejerna och skötarna.

Efter fyra ridlektioner sa jag till min pappa att jag inte ville åka mer till ridskolan. Men han var van att övertala mig och till sist kom vi iväg. Det var då jag mötte Ingrid. hon var skötare och alltid glad och snäll. Hon hjälpte mig att sadla av efter lektionen och pratade alltid glatt under tiden.

Jag hittade också en häst som jag fäste mig speciellt vid, Sirro. Han var trög och fick ofta gå i slutet på ledet där han trivdes med farten. Han var väl inte den populäraste hästen när man valde vilket blev till min fördel eftersom jag fick rida honom oftare.

De första terminerna var det pappa som gjorde i ordning våra hästar. Men så småningom började jag hjälpa till lite mer själv. Gabbi och jag började åka till stallet på helgerna också för att borsta hästar och leda på nybörjarlektionerna. En dag tog jag mod till mig och frågade instruktören som hette "Räkan" (nu för tiden heter hon Helen) om jag fick bli skötare på Sirro. Vid den tidpunkten hade han redan två skötare så jag väntade tålmodigt. Så en dag efter sommaren fick jag veta att en av hans skötare hade  slutat! Jag blev hans skötare och var det under sex år framåt.

Skötaren Ingrid och den tålmodige ridskolehästen Sirro har båda betytt mycket för min start och mitt fortsatta liv som ryttare och instruktör.

Jag vill säga till alla er som precis har börjat rida att jag var också lite rädd och orolig i början, det är min hemlighet som jag avslöjar nu.

Till alla skötare vill jag säga att ni är jätteviktiga för alla de nya som kommer till ridskolan och känner sig lite bortkomna. Några berömmande ord och lite hjälp kan bli ihågkommet hela livet.

När en yngre elev kommer till mig och frågar något eller ber om hjälp tänker jag alltid att det kan vara hon eller han som kommer att stå här om några år och hålla lektioner.