Hej! Foder och hästar är en hel vetenskap. Det finns uppsjöar av foder och fodertillskott på marknaden. Hästar är gjorda för att äta gräs. Så hö och hösilage kommer alltid att vara den allra viktigaste basen i hästens dagliga fodergiva.

Så här års uppkommer ofta frågan huruvida proteininnehållet i hö sjunker när det hållits lagrat över vintern. Sanningen är att om höet lagrats på rätt sätt och ingen mikrobiell tillväxt (mögel) har skett så sjunker inte proteinvärdet i höet. Det vill säga: näringsinnehållet är intakt under hela stallperioden. Innehållet av vitaminer och då främst vitamin A kan dock sjunka något.

När det gäller vitaminer så är det inte alla som tillförs via foder. Många av vitaminerna ”fabricerar” hästen själv. Vitamin D till exempel tar hästen upp genom solljus.

Kroppens eget förråd av vitamin A och D byggs upp under sommarhalvåret och kan ”börja sina” framåt senvintern, då kan tillskott behövas.

Man kan alltså komplettera vitamininnehållet i hästens foder men det måste göras på kunskapsbasis eftersom överskott av vissa vitaminer kan ha skadlig verkan.

Att tillföra vitaminer i ”färdig form” kan till och med vara meningslöst eftersom hästen är gjord för att ta upp vitaminernas ”förstadier” och sedan omvandla dem till färdiga vitaminer i kroppen.

När man har studerat hästar i det fria så visar det sig att hästen äter 14-18 timmar per dygn och sover 3-4 timmar per dygn (uppdelat på 5-7 sovperioder). För att tillgodose hästens behov av att äta ofta kan man använda halm som strömedel i boxen.

Halmen är mycket fattig på näring men den är en utmärkt fiberkälla. Halmen kan täcka det behov som inte bete och grovfoder gör.

Halm erbjuder också hästen sysselsättning och trivsel och ger också en viss mättnadskänsla under de tider på dygnet som inget annat foder ges.

Faller hästen ur framåt våren finns det anledning att se över tänder och eventuella maskangrepp. När detta är ”avskrivet” så kan man komplettera foderstaten så att hästen får i sig mer energi och protein. Det brukar oftast räcka med att ge några extra kilo av hö eller hösilage.

För hästens välmående är det bra om man inte börjar mixtra för mycket med olika fodermedel. Att hålla foderstaten ”ren” är det bästa för din häst och det är också positivt rent kostnadsmässigt!

Hej! Picador var en sådan där unghäst som ville att det hela tiden skulle hända saker. Helst fick det inte vara en enda lugn stund.  När han tyckte det blev långsamt så såg han till att göra något åt saken. Att äta blommor ur blomlådan eller dra in täcket genom boxgallret och göra matttrasor av det var några av tricken som stod på hans repertoar.

I hagen hade han sin dagliga rutin. När hagkompisarna var utsläppta och la sig på rygg för att rulla av sig nattdammet så brukade han springa längst bort i hagen för att ta sats. Sedan kom han i full galopp så att det dundrade i marken. Med ett några viga språng så hoppade han över sina stackars kompisar som låg där på rygg.

Efter ett tag lärde de andra hästarna sig att de skulle bli ”överhoppade” så de försökte lägga sig lite i smyg. Men Picador missade inget. Var det någon som låg på rygg så skulle det hoppas!

När han hade hoppat färdigt så tyckte han att det var dags för de andra hästarna att röra på sig. Han galopperade runt, runt och försökte få lite fart på flocken. Gabbis ponny Sonette som var en äldre och mycket världsvan ponny tittade på honom med en uppfostrande blick. Picador låtsades som att han inte förstod och fortsatte att springa.

När han utan framgång försökt få fart på de andra hästarna så hittade han på en annan taktik. Han letade upp en lång och bra trädgren som han tog i munnen. Den brukade han sedan springa runt med. När det kom en annan häst i närheten så daskade han till den med pinnen. Hade han tur så fick han fart på någon av sina ”tråkiga” kompisar.

Picador älskade att springa runt med pinnar och grenar. Han var otroligt duktig på att leta upp en bra pinne som han sedan använde för att liva upp stämningen.

Men så en dag hände en ”pinnolycka” Picador gick i en av de stora sommarhagarna på UPK. Det var den första sommaren på den nya anläggningen, 1987 och stallet var ännu inte färdigbyggt. Min pappa hade stängslat upp några hagar i skogskanten, där ponnyhagen är idag. Det var omväxlande terräng med skog, gräs och stenar. Picador stortrivdes där han gick med ponnyn Sonette och ett äldre halvblodssto som hette Molly.

Det var en utmärkt dag för att leta pinnar tyckte Picador och gav sig ut på pinnjakt. Själv satt jag uppe på en stor sten och fotograferade hästarna. Jag såg hur Picador gick och bökade och letade. Så plötsligt hittade han en bra pinne och sträckte sig fram för att plocka upp den.

Jag såg honom böja sig mot marken för att i nästa sekund flyga rakt upp i luften och sedan stanna med sträckt hals och spetsade öron. Något hade hänt.

Några sekunder senare gick han nyfiket framåt mot samma plats och böjde huvudet mot marken. Samma sak hände en gång till. Picador flög rakt upp i luften och stod sedan och frustade.

Jag klättrade ner från stenen och gick fram till honom. När jag tittade ner mot marken där pinnen låg fick jag se en stor och fet huggorm som förmodligen tänkt sig att sola i den sköna värmen. Nu hade den istället blivit överraskad av en nyfiken häst. Picador hade blivit biten inte bara en utan två gånger i mungipan.

Hans huvud hade redan börjat svullna upp och jag förstod att han måste komma in i stallet så att jag kunde ringa veterinär.

Det är inte ovanligt att hästar blir bitna av huggorm på sommaren. Blir hästen biten i ett ben kanske man bara märker av en liten svullnad. Eftersom hästar går med huvudet i marken när de betar så blir de ibland bitna runt munnen. Då är det värre eftersom svullnaden kan göra att hästen får problem med andningen. Ormgift kan också i längden ge skador på inre organ så det brukar vara bra att man ger hästen en dos kortison.

Efter bara en liten stund i stallet hade Picadors huvud svullnat upp och såg mer ut som en fotboll än ett hästhuvud. Han var väldigt påverkad och stod och hängde med saliven rinnande ur munnen. Veterinärerna var på väg.

Picador fick behandling mot ormbettet och svullnaden la sig så småningom. Efter några dagar märkte man inte av att han varit så dålig och han kunde komma ut i hagen och leta efter nya pinnar. Jag tänkte att det var en väldig tur att han blivit biten just när jag satt i hagen. Annars hade det kunnat sluta helt annorlunda.

Nuförtiden springer inte Picador runt med pinnar i hagen längre. Men jag tror nog att han tänker tillbaka på hur det var när han var en överenergisk unghäst som sprang runt och trakasserade sina kompisar. Han tänker nog på det och skrattar tyst för sig själv!

Hej! Eftersom jag idag såg flera tydliga vårtecken i stallet kan jag nu med säkerhet säga att VÅREN ÄR HÄR.

Jag stod som bäst och borstade min häst när jag fick se Agneta och Carina komma kånkande på ett badkar utanför fönstret. – Ska de bada?, tänkte jag först. Sen såg jag att de kånkade vidare med karet ända ut i sin hage en bit bort.

Efter några minuter kom de tillbaka in i stallet bärandes på sin ”vinterbalja” i plast. Dom hade fått en lysande idé! Eftersom vattnet till hagarna fortfarande är avstängt på grund av risken för frost så tänkte de fylla den lite mindre baljan och köra den ut i hagen och fylla det större karet. Det ska vara två kvinnor för att komma på en sådan snillrik idé.

Så skurade de ur och fyllde den ”lilla” baljan med rent vatten. Agneta hämtade pirran. Dags att lyfta upp baljan på pirran.

Agneta och Carina böjde ergonomiskt på benen och tog tag i varsin kant på baljan. Åhej, med darrande armar och ben samt en snyggt röd ansiktsfärg fick de upp baljan på pirran. Agneta skulle köra. Och Carinas jobb var att heja på.

Sakta, sakta rullade pirran mot dörröppningen. Det var då de båda insåg att den där kanten som kallas tröskel förmodligen skulle orsaka en smärre katastrof vad det gällde vattennivån i baljan.

Agneta och Carina böjde än en gång ergonomiskt på benen och tog tag i varsin kant på baljan.

Åhej, med darrande armar och ben samt återigen en snyggt röd ansiktsfärg lyfte de baljan och staplade ut på stallplanen. Så ställde de ner baljan och gick in för att hämta pirran.

Agneta och Carina böjde för tredje gången på mycket kort tid ergonomiskt på benen och tog tag i varsin kant på baljan. Upp på pirran igen och så var det dags att börja rulla mot hagen.

Efter några sekunder hörde jag ett gapskratt och jag sprang mot dörren för att se vad som stod på. Agneta och Carina stod mitt i en stor vattenpöl vilken uppenbarligen hade uppstått efter en tidvåg i den lilla baljan.

Agneta och Carina böjde för fjärde gången på mycket kort tid ergonomiskt på benen och tog tag i varsin kant på baljan. De hade helt enkelt bestämt sig för att bära baljan till hagen.

Under skratt och skvalp bar de baljan bortåt vägen. För varje steg blev det mindre vatten i baljan och mer vatten i deras skor.

Om det nu blev något vatten kvar att hälla i badkaret så hoppas jag att hästarna dricker det under andakt i morgon. Agneta och Carina, jag har ett råd till er. Nästa gång kan ni väl fylla skorna direkt med slangen och sedan gå ut och tömma dem i karet.

Som avslutning vill jag bara säga att det här inte alls behöver handla om Carina Widegren och Agneta Östberg. Både Carina och Agneta är rätt så vanliga namn.

Hej! Det är väldigt lätt att man som djurägare förmänskligar sina djur. Så är det även med hästar. Trots att de väger 500 kilo, är håriga över hela kroppen och bajsar 10-15 gånger på ett dygn. Ofta behandlar man hästen som om den vore ett barn. Man daltar och duttar och lägger mänskliga aspekter på det mesta som hästen gör.

Vad är då lättast? Att ha hand om en häst eller ett barn? Jag har haft den stora turen att kunna ha både och. Nu tänkte jag lista några plus respektive minus när det gäller hästar kontra barn så ni har något att jämföra mellan. Varsågoda!

• Du behöver aldrig truga hästen med frukt och grönsaker. Dessa slinker lätt ner och hästen vill gärna ha mer när det är slut.
• Hästen propsar aldrig på att få gå in i en leksaks affär och bara titta, för att sedan vägra gå ut om den inte får köpa något.
• Hästen ligger inte tvärs över din säng och sparkar dig i ryggen på natten, istället står den snällt i sin box och sover.
• Din sextonåriga häst ringer inte klockan ett på natten och säger att den missat sista bussen hem.

• Barnet äter inte tolv kilo mat per dag, vilket ger betydligt mindre efterlämningar än om det varit en häst.
• Du behöver inte köpa nya skor för åttahundra kronor var sjätte vecka till ett barn.
• Det är betydligt enklare att bädda en säng än att göra rent en box.
• Även om du har handlat fem fulla kassar med mat går det med lite god vilja att få plats med barnet i din Wolkswagen Golf. Du hade aldrig fått in hästen…

Jag vet inte om det här gjorde mig något klokare…  Jag låter helst bli att jämföra och försöker låta mina barn vara barn och min häst vara häst. Jag tror att det är det bästa!

Hej! Hästar blir precis som vi människor sjuka ibland. Vanliga hästsjukdomar kan vara vrickningar, sträckningar, förkylningar och magåkommor. Men det händer att hästar drabbas av ovanligare sjukdomar också.

Min häst Amarillo drabbades av hovkräfta (hovcancer). Det är en sjukdom i hoven där det normala hornet faller sönder och ersätts av ett illaluktande, sönderfallande och sjukt horn. Hovkräfta är en väldigt ovanlig och svårbehandlad sjukdom.

De första symptomen var väldigt små. Jag kunde känna hur han stod emot vid vissa tillfällen i ridningen. Det kändes som att han haltade till lätt i något steg vid en hörnpassering. Jag tog ut veterinär vid tre tillfällen för att få honom undersökt. Men han visade ingen som helst hälta.

Som tur var så tog veterinären mig på allvar. Vi blev remitterade till Veterinärhögskolan för en grundligare undersökning. Där träffade vi Tina Johansson som jobbade med att verka och sko hästpatienterna. Jag glömmer aldrig när Tina tog fram hovkniven för att leta efter blödningar i hovens sula. Hon satte kniven mot Amarillos sula med ett lätt tryck och den bara sjönk in i hoven. Som om hon skulle ha skurit i rumsvarmt smör. Senare fick jag veta att Det här var precis vad som händer med hornet när hästen drabbas av hovkräfta.

Nu blev det fart på veterinärerna. Alla ville vara med och se på hoven. Jag fick berättat att kliniken fick in högst en häst om året med den här åkomman så det var förståeligt att de alla ville vara med och undersöka patienten.

Amarillo blev inskriven direkt och redan nästa dag opererades han. Man var tvungen att avlägsna allt det sjuka hornet och när operationen var klar hade man tagit bort två tredjedelar av hans hornkapsel. Kötthoven var därmed blottad och han hade inget skydd mot bakterier och inget stöd för att kunna gå. För att ge honom stöd så gipsades hela hoven. Han fick också en permanent kanyl i halsen eftersom han skulle komma att stå på penicillinbehandling i över en månad.

Det var jobbigt att se honom efter operationen eftersom han hade så ont och svårt att röra sig. Jag åkte dit en stund varje dag för att han skulle få bli borstad och omskött. Min glada och busiga häst var en helt annan än vad jag var van vid. Han blev kvar på kliniken i två veckor. Sedan fick vi lov att hämta hem honom.

Var tredje dag fick vi lasta honom och åka till Kliniken för att få såret omlagt. Han hade också kvar permanentkanylen så att jag kunde ge honom sitt penicillin. Trots allt jobb kändes det skönt att han skulle få stå hemma i sin egen box.

I början hade han så ont att det tog en evighet bara att flytta honom från boxen till sin sjukhage. Men det var ändå viktigt att han rörde sig en liten bit varje dag för att hålla resten av kroppen igång.

Vid varje omläggning så skar man bort det som såg sjukt ut. Tyvärr så hittade man hela tiden mer sjukt horn och det ville aldrig riktigt torka upp helt.

Månaderna gick. Uppifrån kronranden började det växa ut nytt horn och efter ett tag så hade det vuxit ner så pass mycket att man kunde börja täcka resten av hoven med plast. På så sätt så fick Amarillo mer stöd när han skulle röra på sig.

Det hade gått tre- fyra månader och vi kunde nu sköta vissa av omläggningarna själva. Det gjorde att vi bara behövde åka iväg ett par gånger i veckan för bandagering och rengöring av såret. Amarillo blev piggare och hade mindre ont.

Trots att man försökt skära bort allt det sjuka så fortsatte det att komma mer. Nertill på hoven hade det också utvecklats en abnorm tillväxt i själva kötthoven.

Det gjorde att kötthoven inte fick plats inuti hornet som växte ner så man fick hålla öppet där.

Vi gav det hela mer tid men till slut en dag på senvåren så kände vi nog allihop att det fick vara nog. Det hade gått åtta månader och det fortsatte alltjämt att utvecklas varigt och sjukt horn.

Jag kommer ihåg att vi stod på asfalten mellan stallarna på veterinärhögskolan när veterinären sa att vi gjort allt vi kunnat. Jag fick lämna kvar Amarillo för avlivning och vi fick åka hem med trailern tom. Vi belv naturligtvis ledsna men på ett sätt kändes det skönt att Amarillo hade kämpat klart med allt sitt onda.

Vi satte oss i bilen och styrde hemåt. Det var maj och varmt ute. Sommaren stod för dörren.

Hej! Här kommer en liten rapport om hästläget. Vår nya stora häst Uniek har gått lektion både måndag och onsdag och skött sig jättebra. Det är en del nyheter för hästen att ta in när den börjar gå i grupp. Det är många hästar i ridhuset, det grå skynket och olika ryttare på ryggen. Jag tycker han verkar smälta det hela bra så det känns roligt.

Barichello får nu gå med de andra hästarna i hagen. Han har ju fått gå för sig själv i en liten hage sedan i november när han gjorde illa sin kotsenskida. Han är friskförklarad av vår veterinär sedan ett par veckor. För säkerhetsskull har vi väntat lite extra med hagsläppet så att skadan ska ha fått lite extra tid att verkligen läka ut.

Nu står det inte heller på förrän Pikachu och Sorbits kan börja jobba som vanligt igen. De är också friska och under igångsättning. Det blir ett välkommet tillskott på storhästsidan. 

Det är viktigt att man ger hästar gott om tid att komma igång efter skador så att man inte provocerar fram symptomen på nytt.

Ikväll är det hoppning på schemat för alla grupper, utom dressyrgrupperna förstås. Eleverna beskriver ofta att de känner sig pirriga inför hoppningen och upprymda efteråt. Det kanske är där man får den där adrenalinkicken som man gillar.

För att få bort lite av ”inför hoppning pirret” så ska ni få en manual av mig som ni kan läsa på inför lektionen. Här kommer den:

Tips och råd inför och under lektionen:

• Öva djupandning under eftermiddagen. Börja redan på jobbet eller i skolan.
• Istället för att sitta vid matbordet så kan du redan där öva dig att stå i lätt sits för att hitta den rätta balansen.
• Ät inte något som gör dig tung i magen
• Ta på dig ridbyxor av rätt storlek som inte riskerar att spricka i grenen om hästen råkar ta ett konstigt språng.
• Efter uppropet får gruppen reda på vad de ska bygga fram. Ibland får man också en liten lapp med några konstiga streck på. Det är en karta över hur hindren ska stå. Bli inte nervös om du inte förstår hur den ska läsas. Det gör ingen annan heller.
• Om det blir lite oorganiserat under frambyggnationen av hindren, få inte panik! Det ingår att hela gruppen springer runt som yra höns med varsin bom i famnen. Se bara upp så att du inte krockar med någon.
• Dags att rida. Spänn sadelgjorden en extra gång, ta på handskarna och fäll ner visiret.
• Om din ridlärare lägger ut bommar i rad på marken är meningen oftast att hästen ska trava eller galoppera över en bom i taget inte att du ska hoppa över alla bommarna samtidigt.
• Om din ridlärare säger att du ska hoppa två gånger samtidigt som hon håller upp två fingrar i luften betyder det oftast att du ska hoppa två gånger och inget annat.
• Om din ridlärare står framför hindret och gestikulerar stort med båda armarna betyder det oftast att du inte ska hoppa. Gör ett försök att svänga förbi.
• Tuta och kör. Börja inte blunda förrän du ser att det är fritt spår fram till hindret.

LYCKA TILL!

Hej! Det allra viktigaste för en ryttare är att kunna vara avslappnad under ridpasset. Det är också det allra svåraste.

I boken ”ridinstruktion” vars första upplaga kom ut i början på 30-talet står det att man gott kan röka en cigarett om man känner sig spänd i sadeln. Men det står också i samma bok att man kan slå hästen i huvudet med en keramikkaraff fylld med vatten om den är olydig. Så det rådet ger jag inte mycket för.

I en annan bok som är något nyare står det att det kan vara bra att tugga tuggummi eftersom själva tuggrörelsen får människan att känna sig mer avslappnad. Fast jag vet att om man sätter tuggummit i halsen och inte får luft så känner man sig inte vidare avslappnad. Det är jag säker på så jag tänker inte ens skriva vad den boken heter.

Att träna på att röra sig i sadeln genom att göra gymnastikövningar är ett bra sätt att känna sig säkrare och därmed våga slappna av.

En gång fick jag en hel dressyrgrupp att släppa tyglarna och vifta med armarna i luften samtidigt. Eller jag förresten, det kom in en fladdermus i ridhuset som övade störtdykningar mot ryttarna. Fast jag vet inte om dom slappnade av så särskilt bra egentligen…

Det sämsta man kan göra är att prata om ryttarens sits. Det finns inget som gör folk så stela som när man talar om för dom hur dom ska sitta till häst.

Det värsta man kan säga är: Sträck på ryggen. Det kan få vem som helst att sitta som en pinne.

Det bästa utgångsläget är när ryttaren sitter som en formlös säck potatis. Då kan man börja modellera lite försiktig genom att be ryttaren att till exempel höja blicken.

Det är en väldigt känslig process och man måste gå lugnt tillväga.

Blir man för ivrig kan det i värsta fall orsaka ”trav med dubbelstuds”.

Det är ett tillstånd när ryttaren inte bara skumpar en gång per travsteg utan två! Det är jobbigt att uppleva både för den som rider och den som ser på, för att inte tala om hur det är för hästen.

Det är väl värt att tänka igenom olika vägar till avslappning vilka (Dessa får naturligtvis inte innefatta cigaretter eller tuggummi!)

Fladdermöss kan vara bra men är svårt att få tag på då de helst bara kommer ut nattetid.

Har ni någon bra idé så ventilera den gärna genom att lägga in en kommentar.

Jag tänkte spinna vidare på ämnet ”lärorika lektioner”. För ett par dagar sedan berättade jag ju om hur det gick när jag undervisade mina kurskamrater i hur man INTE ska göra när man spolar ben. Jag har några fler exempel i ämnet lärorika upplevelser.

Under ponnytiden tränade jag vid Brantshammars ridhus en gång i veckan. Det var i stort sett det enda privata ridhus som fanns i Uppsala vid den tiden. I ridhuset hade man omtänksamt nog alltid en bricka med en glaskaraff fylld med vatten och några rena glas stående på sargkanten.

Vid ett svettigt träningspass ville en av mina ponnykompisar ta lite att dricka. Hon styrde fram sin häst till sargkanten och ”parkerade”.  Så tog hon kannan i den ena handen och ett glas i den andra. Då kan man fråga sig, med vilken hand hon höll tyglarna…?

Precis när hon skulle hälla i vattnet så slog kanten av kannan i glaset och ett ljudligt klirr hördes.

Hästen hörde det först av alla naturligtvis. Hon satte av i galopp, 0-100 på en sekund, för att komma bort från det otäcka. Vi andra såg ryttaren och hästen galoppera iväg i full fart. Fortfarande med kannan i den ena handen och glaset i den andra. Det skvätte vatten och citronbitar längs med hela deras framfart.

Varför tar jag upp det där nu då, tänker ni. Jo helt enkelt för att jag dagligen på mitt jobb ser elever som trots vårt tjat tar spön från sargen medan ni rider, lägger ifrån er spön på sargen medan ni rider, tar av kläder medan ni sitter till häst. Nästan alltid utan en tanke på vad som kan bli nästa steg.

Det är baksidan med att ha så lugna och snälla hästar som man har på ridskola. Man berättar om riskerna men eftersom hästarna är så lugna i sitt temperament så händer det nästan aldrig något. Nästan…

Hästar är flyktdjur. När hästen blir rädd så flyr den. Är det ryttaren som hästen blivit rädd för så blir den tvungen att göra sig av med det hemska kanske genom att krumbukta sig och bocka. Hästens synfält är starkt begränsat på grund av ögonens placering. Rörelser som när ryttaren tar av sig ett klädesplagg eller grabbar tag i ett spö från sargen kan hästen bara uppfatta fragment utav.

Jag har haft två uppfriskande upplevelser och som jag hoppas för eleverna har varit AHA-lektioner i år. Båda på torsdagar 17.30 där jag har en P9. Rutinerade ryttare alltså och kanske därför lite övermodiga ibland… Det här är inget påhopp på de enskilda elever som blev tilldelade upplevelsen för de fick ju lärdomen serverad.  

Den första incidenten var för någon månad sedan. Jag höll på att lägga upp bommar på ett hinder när en elev sa att hon ville ta av sig jackan. - Du får vänta tills jag är klar, jag vill hålla i din häst i så fall, svarade jag. Sekunden senare ser jag i ögonvrån hur hästen kommer rusande längs spåret med en halvt avklädd ryttare på ryggen. Med en halvt avkrängd jacka är det svårt att få tag i tyglarna och stanna.

Bara någon vecka senare var det dags igen. Jag hör en dov duns och ser en lös häst komma springande längs spåret. I hörnet ligger en förvånad ryttare med ett dressyrspö i handen.

– Tog du spöet från sargen? Frågar jag och får en nick till svar.

Ibland önskar jag att hästarna skulle reagera oftare. Samtidigt är jag glad över att de är så snälla och lugna.

På min egen häst skulle jag aldrig i livet drömma om att ta av mig något klädesplagg. Jag skulle aldrig försöka lägga ifrån mig eller sträcka mig efter ett spö. Jag har ridit i trettio år.

Man blir alltid varm när man rider lektion. Speciellt i vårt ridhus som håller åtskilliga plusgrader året runt. Om det är extra kallt brukar jag ta på mig en ridväst. Den håller en varm medan man värmer upp men är tillräckligt sval för att behålla på hela passet.

Tänk till en extra gång när ni sitter till häst så slipper ni lära er den svåra vägen…