Hej! Som många, många andra just nu så går jag och drar på en väldigt seg förkylning. Ni som har träffat mig i stallet har säkert hört mig både hosta och nysa och har förmodligen försökt gå omvägar för att hålla er inom säkerhetsavstånd.

Hur som helst är jag idag inne på förkylningens fjortonde dag och den verkar inte ha för avsikt att ta vägen någonstans. Det mesta med att vara förkyld är botten men det finns några ljuspunkter. Eller rättare sagt tre stycken.

1. Mina elever har väldigt mycket överseende!

Först vill jag tacka de högre makterna för röstförstärkaren som gör att man hörs överhuvudtaget när rösten är sådär hes  och torr om den ens finns. Ett litet aber finns dock och det är att jag aldrig vet i förväg vilken sorts röst som tänker komma ut i högtalaren just då... Ibland blir det en juste Bonnie Tyler stämma som ropar och så nästa gång blir det ingenting... och så rätt vad det är låter det som man svalt en tupp, en sån där vuvuzela eller varför inte en katt som klämts i dörren. Men eleverna de är så överseende och varken fnissar eller tittar. Inte så jag ser iallafall.

2. Jag har slagit ett nytt personligt rekord!

Jag har nämligen snutit upp en hel bal med hushållspapper på mindre än en vecka! (Detta borde kanske till och med vara Svenskt rekord eller...?) Tror inte att jag har varit i närheten tidigare. Tack och lov hade jag kostat på mig en lite mjukare sort. Hade det varit oblekt papper hade detta inte varit någon lyckohistoria direkt...

3. Jag har kommit på ett nytt sätt att "tala med hästar".

Något som många vill kunna och därför avundas mig förstår jag. I vanliga fall brukar jag fråga hästarna om de är hungriga när klockan närmar sig fodring. Jag brukar få spridda gnäggningar till svar och är väldigt nöjd med det.

Men så i förrgår när jag gick som vanligt genom stallgången så fick jag en av mina  hostattacker och inom några sekunder så gnäggade hästarna i kör. Ett äkta "vi-vill-gärna-ha-mat-nu-gnägg"! Lite senare så drog jag av några häftiga nysningar i den övre delen av stallet och vips så satte Rolle huvudet i vädret och gnäggade igenkännande!

Jag får väl helt enkelt hoppas på fortsatt hosta för en god dialog med stallets invånare!