Hej! Den här veckan blir det en del att stå i. Inte för att det brukar vara speciellt lugnt. Men jag syftar på dom extra aktviteter vi ska ha denna veckan och som kommer att bli jättekul!

På onsdag kommer Louise och håller sin föreläsning om hästens infektionssjukdomar och det går fortfarande bra att anmäla sig till den upk@telia.com. Läs mer här. Passa nu på att gå alla ni som efterlyser mer teoretisk undervisning!

På söndag packar vi in hela vår klubbutställning (samma som vi hade vid eventet "Uppländsk Ridsport") och drar till "torget" vid den stora ingången i Gränby Centrum. Där står vi sedan hela dagen, från 09.00 till 17.00 och gör reklam för vår klubb. Några ponnyer får traska runt på barnridning mellan 12.00 och 14.30 också.

Trots att det gått en del rykten om att jag ska iklä mig min Pegasusdräkt på Gränby så vill jag på det bestämdaste dementera detta! Det blir ingen dress! (Jag kan ju alltid höra med Jenny eller Emelie som var i mitt team mig vid julshowen...) Ser ni någon som springer runt i vit plyschdress så är det inte jag i alla fall.    

Som inte det vore nog så är det här också den sista skälvande korvveckan. Har ni ännu inte lagt beslag på er alldeles egna salami så är det dags att göra det nu under vecka 43! Köp några i julklapp till släkten också!

Ni kan läsa mer om korvar här.

När jag fått in alla beställninglappar så ska jag sammanställa dem och göra beställningen. vecka 47 kommer så korvleveransen och det gör mig lite knäsvag. Det här är nämligen inte min första korvleverans eftersom jag haft den äran att vara klassmamma i en salamiklass en gång.

Då stämde jag träff med korvleverantören på parkeringen nere vid Jällaskolan. Jag minns att det var mörkt och minusgrader när jag parkerade min bil. Jag ställde mig i mörkret och inväntade korvbilen.

Jag stod med händerna i fickorna och huttrade när han kom med sin lastbil. Han hissade ner luckan och började lassa ur. Kartong efter kartong... Berget på asfalten bara växte och skuffen på min bil såg allt mindre ut...

Så där ja, sa han och jag fick skriva på en leveranssedel. Sedan fällde han upp luckan och körde iväg. Jag visste inte om jag skulle skratt eller gråta där jag stod i mörkret med alla korvar.

Det var bara att börja lassa in. Efter en stund hade jag alldeles glömt bort att jag frusit. Svetten lackad och jag staplade kartonger på längden och tvären. När skuffen var full packade jag i baksätet. När baksätet var fullt packade jag passagerarsätet. Sedan återstod endast ett par kartonger. Jag klämde in mig i förarsätet och la de sista  kartongena i knät.

Så där jag tänkte jag och styrde kosan mot nästa parkering där korvarna skulle leveraras av sina försäljare. Lätt som en plätt! Jag kom att tänka på den gången vi handlade sådär ohyggligt mycket inför våra ridläger att vi var tvugna att packa in Erica under alla varor i baksätet. Den gången tog det närapå en vecka innan vi hittade henne igen. Jag hoppades för allti världen att jag inte råkat packa in henne under korvarna för i så fall var det nog slut...

Inför denna korvleverans känner jag mig väl förberedd. Jag tänker nog bestämma leverans till samma parkering. Men däremot får jag nog ta med ett hästsläp att packa i. Det känns liksom lättare.

Vitlöksdoften i min bil satt dessutom i mer än ett halvår efter den där kvällen...