Hej! Idag gästar Agneta på bloggen. Hon borde kunna berätta hur mycket som helst eftersom hon är minst lika disträ som mig själv... Håll till godo!

När man har sin häst uppstallad på UPK ingår det att en lördag eller söndag var 7:e vecka ta hand om hela stallet – vi kallar det för stalltjänst. I tidernas begynnelse (en septemberdag 2001) skulle vi ha en av våra första stalltjänster.

Det var en söndag, och klubben anordnade denna dag en regional dressyrtävling för stora hästar. Det började bra, vi fodrade alla stallets hästar tidigt på morgonen, släppte ut de hästar som skulle gå ut (dvs de allra flesta), vi mockade, halmade, åt lite mat själva, och allt gick efter ritningarna ända fram till lunchen.

Sedan började det hända saker… Efter lunchfodringen  skulle jag gå och lämna havrevagnen i foderladan. Idag tjänstgjorde foderladan även som sekretariat, vilket innebar att det var en hel del tävlande som kom och gick vid ingången, och det satt tre personer som fungerade som sekretariatspersonal vid ett bord – jag har nu totalt förträngt vilka det var.

Det är ju en liten kant mellan marknivån och själva golvet, och ”förr i tiden” fanns inte de flyttbara lutande små ramperna att köra kärror och vagnar över, det var teknik och muskelkraft som gällde!

Jag hade inte någon teknik att tala om när jag skulle knycka havrevagnen över kanten, så första försöket misslyckades. Lite nervös blev jag ju eftersom jag hade publik, så jag ställde mig nära kanten och tog i för kung och fosterland. Då kom kärran upp över kanten, men tyvärr även upp på min ena fot, och när jag förgäves försökte rycka loss den så satte jag mig hårt på rumpan på betonggolvet. Vad gör man inte för att muntra upp sekretariatspersonal och tävlande besökare?! Fy så pinsamt! Jag var i alla fall tacksam att inte kärran välte. 

Så skulle lektionshästarna tas in…vi spände för linor och öppnade hagen till storhästarna, de stod snällt på kö vid stalldörren och vi sorterade in dem i rätt box en efter en. Inga problem.

Se’n skulle ponnyerna in. Några yngre tjejer som var där och tittade lite på dressyrtävlingen, och som ville borsta lite på sina favorithästar frågade om de fick hjälpa till med ponnyerna.

Nybörjare på stalltjänst som vi var så tyckte vi det var en lysande idé, vi började sortera in ponnyer och lämnade tjejerna vid stalldörren utan titta så mycket på vad de gjorde.

Rätt vad det var så vimsade tre lösa ponnyer omkring i stallet!! Stalldörren stod öppen och ingen människa var där, och ett par av ponnyerna satte fart mot gaveldörren – ut mot dressyrbanan där det var tävlingar…vi såg framför oss hur de skulle skena iväg upp till tävlingsbanan och skämma ut både oss och klubben genom att sabotera en viktig tävlingsritt för någon stackars ryttare.

Lyckligtvis fick vi igen dörren framför näsan på dem, och kunde styra in dem där de hörde hemma – och då kom en av de små tjejerna gåendes med sin favoritponny Kasper, som hon varit längst ner i ponnyhagen och hämtat, utan att stänga stalldörren innan… Där lärde vi oss att man inte får lämna insläppet utan tillsyn!

Vi sorterade in de återstående ponnyerna, och så var det klart. Skönt! 

Nu släntrade vi ner mot dressyrbanan för att titta lite på tävlingarna. På gräset framför dressyrbanan fanns en massa stolar till publiken, och vi slog oss ner. Det var väldigt mjukt i marken, jag tror att det var en gammal ridhusbotten som nyligen dumpats där och som det nu växte gräs på.

Både min och Annas stol var av den sorten som har fyra stålrörsben. Trött och lite fnissig (efter att ha varit vaken och i farten se’n klockan 5) började Anna studsa lite på stolen, varpå stolsbenen sjönk ner mer och mer i marken…Maria W. som också var och tittade på tävlingarna tyckte det såg rysligt skoj ut, så hon bytte stol med mig så att hon också kunde skutta ner sin stol i marken!

De tävlade om vem som kunde få ner stolsbenen i marken snabbast. Och eftersom jag också var trött och fnissig så skrattade jag hejdlöst åt tjejernas tilltag – men hoppsan, vi var visst publik på en dressyrtävling – folk tittade så konstigt på oss, och ännu mer skrattade vi eftersom man ju inte alls skulle skratta och väsnas där vi befann oss. Pinsamt?? Jovars! Och jag som inte ens kunde skylla på att jag var en trött och tokig tonåring, jag skrattade väl mest av alla.

Tillslut hade stolarna åkt ner så mycket att benen inte syntes, och då skulle vi dra upp dem. Det gick inte! De satt fast… Maria F., som också kommit och tittat på tävlingarna, hjälpte till. Hon tog i allt vad hon orkade, då lossnade stolsdynan men resten satt fortfarande fast. Då gick jag fort därifrån.

Jag vet än idag inte hur stolarna kom bort därifrån… Vi lyckades faktiskt klara av både eftermiddagsfodring och kvällsfodring utan att något mer konstigt hände. I alla fall inget som jag kommer ihåg! Däremot har det hänt allt möjligt tokigt under andra stalltjänster, men det får bli en annan historia nå’n annan gång.