Hej! En sommar när jag var liten så följde jag med min farmor och farfar till Gotland där mina kusiner bodde.

Mina kusiner hade tre stycken gotlandsruss som alla hade blivit infångade på Lojsta hed och fortfarande hade det där lite vilda i sig. Jag själv hade ridit i ungefär ett år på ridskola och kände mig rätt så duktig.

Russen hade de gående i en hage en bra bit ifrån där de bodde. Så jag och min kusin Helena satte  sadlarna på cykelstyret och hängde tränsen runt halsen när vi cyklade dit.

Helena kallade till sig hästarna. De kom inte fram hur som helst men efter en stunds lirkande hade vi fångat in de två som vi skulle rida på.

Vi sadlade och tränsade där i skogen och hoppade upp. Sedan red vi iväg längs en skogsstig. Det var en varm och vacker sommardag och jag kände mig trygg i sadeln på min ponny Samantha, iklädd ridhjälm och jeans.

-Har du galopperat mycket? frågade Helena plötsligt. -Jovars, svarade jag som hade fått prova galoppfattning ett par gånger i ridhuset hemma i Uppsala.

Sedan bar det av genom skogen i flygande fläng. Trädgrenarna vispade mig i ansiktet och ögonen tårades av farten. (Det är så det känns när man inte ännu är van...)

Och jeansen, det var nog det värsta, skavde i sömmarna på insidan av benen när jag skräckslagen klamrade mig fast.

-Går det bra? ropade Helena och jag pep ett litet ja tillbaka.

Det var en lång  galopp i ett högt tempo värdigt ett gotlandsruss med vildponnyblod i ådrorna vill jag minnas. Jag trasslade in fingrarna i den långa manen för att hålla mig fast. När vi till slut saktade av var jag alldeles skakig i benen. Men jag höll god min och klämde fram ett litet leende.

Då jag kom hem till mitt lånerum den eftermiddagen och äntligen fick kränga av mig jeansen så fanns det inte mycket till skinn kvar på mina stackars ben.

Jag var helt skavd från insidan av låren och ner till anklarna. Såren skulle komma att sava och svida ett bra tag efter vår ridtur.

Nu trettio år senare så kan jag ändå konstatera att det blev en minnesvärd ridtur på en liten ponny med vildhästen kvar i sitt hjärta.

Samantha fick ett långt liv. Hon fanns med Helena in på 2000-talet. Varje gång hon skulle hämtas in från hagen så slängde hon med huvudet för att visa att hon minsann fortfarande var vild i själen.