Hej! Idag har Fredrik varit här och räddat min dag. Hade han kommit igår hade jag nog sovit bättre…

Igår var dagen då jag hade tagit mod till mig att försöka koppla ihop två datorer till ett nätverk. Jag gick till affären och kom ut med ett trådlöst router, någon slags vit liten manick, ett par sladdar och ont i magen.

Jag kan använda min dator men jag har ingen aning om vad som händer inne i den lilla burken som står på golvet egentligen.

När man har en dator är det många sladdar. När man har två datorer är det en hel värld av sladdar i blått och rött och svart och vitt. Mest svart. För att veta vart sladden tar vägen är det lättast att lägga sig på golvet under skrivbordet och sedan följa sladden från kontakten till datorns baksida eller var det nu slutar. En gång följde jag en sladd ända till hallen!

När alla sladdar är på plats gör man bäst i att inte röra någonting och sedan skicka en snäll tanke till gud för varje dag som datorn fungerar!

Men nu var det alltså dags att rubba ordningen. Jag öppnade alla förpackningar och såg på högen av routrar och sladdar. Instruktionerna fanns på Engelska och Ryska. På ryska kan jag två ord så jag valde den Engelska.

Vis av mina fysiklektioner så skred jag till verket. I bakfickan har jag en väldans massa seriekopplingar. Ni kommer väl ihåg den där plattan där man skulle koppla samman lite trådar, muttrar och andra mojänger. I slutänden skulle en liten glödlampa lysa.

Det gjorde den aldrig…

En termin skulle vi bygga en egen motor bestående av en liten platta, några mojänger och skruvar och så en oändlig massa koppartråd. Runt en liten pinne skulle vi vira tråden. Ett varv i taget. Tråden fick inte bli böjd och varje litet varv skulle ligga exakt bredvid det andra.

Jag kommer ihåg att vi virade och virade. Den lilla koppartrådsrullen växte. Efter en hel termin så var det dags att koppla samman alla delarna till motorn. Batteriet fick vi hålla med själva.

Det var under stor andakt som vi kopplade den blå sladden på ena sidan av batteriet och den röda till den andra sidan. Nu skulle motorn börja spinna och snurra med ett behagligt surr.

Det gjorde den inte…

I vilket fall så vågade jag mig på en seriekoppling igår eftermiddag. Till slut hade jag hittat en ändstation till varje sladd och slog igång det hela. Inget hände. Visserligen blinkade lamporna på både datorer och modem men någon glödlampa såg jag inte till.

Jag drog ur sladdarna och började om. Inget hände. Så här höll det på till framåt femtiden då jag åkte en sväng till stallet för att lufta mig. Annars hade nog datorn åkt ut genom fönstret.

Ronaldhino fick sina hovar kratsade och sedan åkte jag hem för ett nytt försök. Gabbis och min bror, Stefan samt han son Linus hade slutit upp för att hjälpa mig. Linus är duktig på datorer så jag kände mig lugn.

Tror ni att det gick??? Efter mycket slit så konstaterade vi att det inte gick att komma längre och vi lade ner för natten.

Idag tog jag modemet under armen och knallade till Telias butik. Gabbi var med som moraliskt stöd. Vi fick hjälp av en mycket trevlig ung man i butiken som hade full förståelse för äldre damer med databesvär. Han förstod också snart att det inte var någon idé att göra mer ingående förklaringar av vad han gjorde. Efter en mycket liten stund konstaterades att modemet var trasigt! Det fick mig att känna mig aningen klokare. (Det gör jag alltid om jag kan skylla på någon annan…)

Efter en mycket utstuderad charmoffensiv från min sida så kunde vi knalla ut med ett nytt modem under armen trots att garantin på det gamla gått ut för tre år sedan.

Så kom FREDRIK!

-          Mamma är han ett geni? Frågade Rasmus

-          Ja, sa jag.

Fredrik är Matildas pojkvän och datageni. Han kopplade ihop sladdar, burkar och modem, slog igång datorerna och knappade en liten stund.

-          Så där ja, nu fungerar det, hörde jag efter bara en liten stund.

Det var sant! På båda datorerna såg jag startsidorna på internet och det v ar en vacker syn! Fredrik har verkligen hängt med på fysiklektionerna. Jag slår vad om att hans motor fungerade också!

Tack snälla Fredrik och Carina som kom hit. Utan er hade det inte blivit någon blogg idag!