Hej! Igår var jag en hårsmån från att ramla av. Jag tänkte bara att ”Nu är det dags!”. Men så tänkte jag på eftermiddagens stundande Ålandsresa och julbord. Vem vill gå runt finklädd på båten med skrapmärken under näsan? Så i sista sekunden lyckades jag hamna i sadeln igen med stoltheten i behåll.

Till och från brukar jag ju skryta med min överdådiga balans här på bloggen men sanningen är att under utbildningen av unghästen så ramlar man förr eller senare av. Det ingår!

Igår inträffade ett sådant där tillfälle då man liksom inte har något val.  Det låg nämligen en bom kvar på marken ifrån fredagskvällens lektioner. Ronaldhino innesitter mycket dålig känsla för att ta sig över bommar. Han tror fortfarande att det bästa sättet att ta sig över en bom är att ställa sig på den och liksom rulla med.

Igår lyckades han dock ta sig över bommen och ville fira det hela med ett skutt. Så själva klivet över bommen var inget problem det var själva skuttet som blev misslyckat. Rolles framben slog nämligen en kärringknut på sig själva, eller om det var en råbandsknop…

Utan framben att landa på så går man omkull och strax därefter försvann hela hästen under mig.  Rolle och jag landade på marken. Han, platt som en pannkaka och jag längst fram på halsen med överkroppen framför hans huvud. Det måste ha varit en snygg syn för de övriga i ridhuset stod bara och gapade.

Ronaldhino tänkte mitt i allt att han ville ta sig ur situationen på bästa sätt och lyckades på bara någon sekund häva sig upp igen. Han slängde upp halsen och jag hasade bak några decimeter vilket gjorde att jag satt ungefär mitt på mankammen. Så galopperade vi i väg en bit under vilken jag sakta tog mig bakåt mot sadeln och tryggheten. Ungefär mitt på långsidan lyckades vi stanna och jag hoppade den sista biten tillbaka över manken och ner i sadeln. Hemma!

Rolle och jag ruskade lite på oss och båda tittade sig omkring för att se efter om någon hade sett. Ni vet hur det är när man är mitt inne i ett köpcentrum och så druttar man omkull utan anledning och ligger där på golvet med kassarna utspridda och en stor reva i själen. I nästa sekund så kastar man sig upp trots benbrott, blåmärken och hjärnskakning. För det värsta av alltihop är ju om någon såg…

Igår såg de…

Vad förväntar man sig då av sin släkt och sina vänner efter ett trauma? Kanske en gnutta omtanke, förståelse och medkänsla. Vad får man? Ett stort skratt och spridda applåder förstås! Hmpf! Vänta ni bara!

Rolle och jag satte näsan i vädret och fortsatte passet som om inget hade hänt.

På eftermiddagen åkte lite hästfolk och deras män till Åland för att äta julbord på båten. Alla var civilklädda förstås och vi var tvungna att bära namnskyltar för att känna igen varandra.

Carina var reseledare och för dagen iklädd en knallgul reflexväst. En reseledare behövs verkligen när hästfolk tar sig ut på okänt vatten och Carina var fullt sysselsatt med att hålla ordning på oss under resans gång.

Jag fick den stora äran att hålla reda på nyckeln till klädskåpet. Tack för förtroendet!

Kvällens ätrekord sattes av ”Patrik” som klämde hela fem fulla tallrikar med mat. Han kunde resten av kvällen bara röra sig under stora begränsningar.

Hemresan kantades av sång från några medresenärer som haft kul på båten. Tyvärr kunde de bara två olika sånger. Men i övrigt var kvällen mycket lyckad!