Hej! Nu drar det ihop sig för seriestart för våra dressyrlag. Division II för häst som rids i regional LA och division III för ponny som rids i lokal LB.

Division III laget ponny har redan haft en sammankomst där vi tränade en del på programdelar. Ännu en träff blir det på söndag och då ska vi slipa vidare inför tävlingarna.

Även division II laget häst ska träffas och rida program nästa lördag.

Just programdelen är något som man kanske inte alltid tränar tillräckligt på hemmaplan. Under ett dressyrpass övar vi lösgörande och sådant som vi behöver stärka. Men hur ofta rider vi igenom våra program från början till slut?

Mitt viktigaste tips för er som ska starta dressyr får bli följande:

* Lär dig programmet som ett rinnande vatten.

* Rid igenom programmet hemma flera dagar i veckan.

* Gör det så många gånger att du inte behöver tänka på vart du ska och så att din häst känner igen programdelarna.

* Först då kan du slappna av så mycket att du kan koncentrera dig på ridkänslan i programmet!

Det gör stor skillnad om man får sitta och fundera vart man ska medan man rider mot om man vet vart man ska och kan koncentrera sig på hur det känns!

Många av er har säkert någon gång läst följande, om inte så får ni göra det nu. Läs och känn igen er!

DRESSYRPROGRAM FÖR TOKSTOLLARProgrammet rids utan halvhalter, över tygeln och med smackningar vid behov! Medtag gärna karta och kompass och göm dig under bylsiga kläder och JOFA-hjälm.

Ta dig ut från ridhuset!

Hej! Nu kommer våren. Det drippar och droppar när solen värmer snön. Nog kommer vintern kämpa emot ännu ett tag, det tror jag.

Men vi nog kan räkna med visst takras...

Och nog är det bäst att se upp för istappar...

Eller isvattendropp som landar innanför kragkanten och rinner ner på ryggen...

I hagen snackar hästarna med sina kompisar...

Berättar något roligt...

Berättar något hemligt...

Och busar och leker förstås!

Så rätt vad det är får vi se en sån här...

Och sedan dröjer det inte länge förrän vi träffar på den här...

Den saknar vi inte...

Hej! Jag håller på att uppdatera lite på sidan med "gamla hästar". Det är en sida där det finns bilder och en kort text om hästar och ponnyer som funnist på ridskolan.

1987 stod ridanläggningen klar vid Jälla. Det är hela tjugotre år sedan. Jag kommer ihåg hur vi följde bygget. När de första fyra boxarna stod klara stallade vi in våra hästar medan man byggde vidare på resten av anläggingen.

I ridhusmanegen var det bara ett meterdjupt hål så den första sommaren och tidiga hösten red vi utomhus medan man färdigställde manegebotten.

De första ridskolehästarna anlände på sommaren och vi började rida dem för att de skulle vara igång till ridskolestarten i augusti. Oj ,vad vi red... Alla sadlar var nya också och inte ett dugg insuttna så vi blev både ömma och härdade.

På tjugotre år har det hunnit passera en del hästar och det är så roligt att ha fått ihop den här sidan med "gamla hästar" där man kan gå in och titta och minnas. Olika elever minns förmodligen olika hästar.

Törnrosa var en av de första hästarna som kom på sommaren 1987. Hon var korsning mellan arab och nordsvensk med nordsvenskens figur och arabens färg. Törnrosa stannade i många år på ridskolan och var en sådan där häst som många fäster sig vid lite speciellt.

Varje kväll när vi drog fram foderkärran så ställde hon sig på bakbenen och stoppade framhovarna i krubban. Så tittade hon ut över boxkanten och spanade efter maten.

Iver kom också till ridskolan det första året. Han var redan då en äldre herre på runt tjugo år. Det var precis vad vi behövde när vi startade upp. Iver var lugn och snäll och kunde sin sak. Trots sin ålder så jobbade han kvar under flera år innan han pensionerades.

Cuba var en häst som jag tyckte om. Under tidiga nittiotalet gick ridskolan med en rejäl förlust och vi var tvugna att hyra in hästar istället för att köpa dem. Cuba kom från polen och hade nog varit körhäst. Han var kanske inte den mest gymnastiske hästen... Men han var alltid genomsnäll! Det roligaste han visste var när vi lade på honom tömkörningsgjorden för ett pass i ridhuset. det var något han kunde!

Alladin var en irländare som vi köpte i mitten på nittiotalet. Han var söt, lagom stor och "tanternas" favorit. Alladin var alltid pigg och glad coh en sådan där häst som bara fann sig och passde in i gruppen.

Jag skulle med enkelhet kunna skriva något gott om varenda häst som stått hos oss under de här tjugotre åren. Jag tycker det finns förtjänster hos varendaste häst och det finns något att lära sig oberoende på vilken hästrygg man har turen att få sitta! 

Jag undrar lite vad ni har för minnen av ridskolehästar som har betytt något speciellt för just er? Skriv gärna en kommentar!

Hej! Idag har vi haft klubbhoppningar på ridskolan. 79 startande ekipage i sex olika klasser. Att tävla är roligt. Inte bara för själva tävlingsmomentet utan för att det är ett bra kvitto på vad man kan och vad man behöver träna mer på.

Det är svårt att komma in alldeles ensam i manegen och ta sig runt en hel bana själv utan någon ridfröken som står och ropar vad man ska göra. Det är nyttigt! Det är svårt! Det är roligt!

Hittills har ungdomssektionen arrangerat två klubbhoppningar och två klubbdressyrer i år, 2010. Dessa har dragit runt trehundra starter tillsammans. Imponerande!

Två tävlingar återstår och det är dom för våra lite mer orutinerade ekipage. Blåbär- och Lingonhoppning  och skogsbärsdressyr. Hoppas ni passar på att vara med!

300 starter, det är inte dåligt. En viss andel av dessa har utgjorts av vuxenelever men de allra, allra flesta starterna görs av barn och ungdomar i föreningen.

Det är där jag har en liten fundering...

Jag saknar nämligen en väldigt viktig sak på tävlingarna. Jag saknar det inte bara ibland utan varendaste gång. Och jag undrar varför...

Var är föräldrarna?

Läktarna gapar tomma på klubbtävlingarna. Visserligen har vi plats för sexhundra personer men det är mycket, mycket glest med publik när det är tävlingsdags för våra barn och ungdomar.

Idag hade vi som sagt 79 starter i programmet. Ett tiotal av dessa får nog se sig som helt vuxna. :) Om jag räknar bort dem så återstår nästan sjuttio starter. En anhörig per startande skulle ge sjuttio personer på läktaren.

För de barn och ungdomar som har egen ponny/häst med sig så medföljer det naturligt någon anhörig eftersom dessa skjutsar barn och häst till tävlingsplatsen.

Bland ridskolans elever finns en klick föräldrar som återkommer stadigt och som jag ser på läktare, i stallet med barnen eller som funktionärer. Det känns tryggt att ha er med! Tack!

Så finns resten.

Barn som släpps av på stallplanen på tävlingsmorgonen och som ringer för att bli hämtade när de är klara.

I ridsport finns det dessutom en viss risk för skador och speciellt vid tävlingsmoment där ryttare och hästar är ovana vid miljön och atmosfären är laddad.

Så många som saknar föräldrar som sitter på läktaren och ropar uppmuntrande ord när det är dags att rida och som saknar föräldrar som applåderar när de rider i mål. Föräldrar som stöttar innan starten och som talar om hur duktigt barnet kämpat eller föräldrar som tröstar i motgång.

Var är ni?

Vi saknar er och ni är välkomna. Det finns gott om plats på läktaren!

Hej! Idag har vi varit på tävling i Heby. Rolle och jag och pappa och mamma. Att ha häst är ett fantastiskt sätt att få umgås med sina föräldrar!

Trots sträng kyla på morgonen blev det en mycket vacker dag med massor av solsken och nollgradigt. Väldigt skönt eftersom jag inte är speciellt intresserad av att frysa.

Rolle förstod direkt att det var tävling på gång när påsen med gummisnoddar kom fram. Han spexade runt i boxen och stod på bakbenen och hade sig. Han skulle göra sig fint på cirkus... Med lite hö och morötter i krubban så glömde han bort att göra konster och ställde sig för att käka istället.

När flätorna var gjorda så lade jag på transporttäcket och Rolle provade det genom att springa flott fyra varv runt i boxen. Jodå, det kändes fint!

Idag var första tävlingsstarten sedan vinteruppehållet och det kändes så roligt att få köra fram transporten och åka iväg. Rolle gick på transporten direkt i vanlig ordning och vi stängde luckan. Innan vi körde iväg så testade Rolle golvet i transporten noggrant genom att hoppa rakt upp och ned några gånger. Jodå, det dög och sedan kunde vi åka!

Vägen till Heby var fin. All snö hade smält bort från vägbanan och jag satt i bilen och käkade av mammas medtagna matsäck. Det har stora fördelar att ta med sig föräldrar på tävling!

Jag fick SMS från Emilie som var i Heby och red i klassen innan min på "fina Ina". Hon berättade om en livad framridning men ett fint program där de ridit ihop över 63%! Bra jobbat.

Väl framme så tog jag alla papper och gick till sekretariatet och startanmälde. Sedan var det dags för framridning. Det brukar vara lite trixigt att "klä på " Rolle eftersom han gillar när det är lite fart och fläkt på parkeringen. Är det ingen fart och fläkt så brukar han ordna det!

Idag klev han dock ur trailern och stod sedan helt stilla medan vi sadlade och gjorde klart för uppsittning. Jag kunde till och med sitta upp från pallen på första försöket. Han börjar bli stor!

Så red jag in i ridhuset för att värma upp. Jag hade blivit varnad för snöras av övriga medtävlande innan jag gick in . Så jag hade ett litet extra grepp i framvalvet för man vill ju inte testa underlaget det första man gör. Solen låg på taket och visst rasade det snö. Där fanns ansenliga mängder.

Rolle passade på att skutta iväg för att testa om någon annan ville vara med men de andra hästarna höll sig hyfsat lugna.

Så plötsligt började det knäppa, knaka, braka och knarra i takstolarna och jag blev lite svettig eftersom man läst så mycket om havererade tak den senaste tiden. När det började smälla högt i taket så bestämde jag mig för att skritta resten av tiden på parkeringen för man vet ju inte hur mycket snö ridhjälmen tål egentligen...

14.40 var det vår tur och jag red in i ridhuset. Från att ha kommit utifrån den starka solen så blev både jag och Rolle tillfälligt blinda. Efter någon minut och samtidigt som jag fick startsignal så hade ögonen just börjat vänja sig vid inomhusljuset och jag kunde tack och lov hitta till medellinjen.

Programmet, en LA:4, gick fint. Rolle kändes jättefin och gjorde inte alls den mängd egna konster som han brukar visa upp. Två riktigt dåliga bakdelsvändningar lyckades jag göra vilka gav låga poäng men i övrigt så flöt programmet på med några små händelser.

Innan den första galoppfattningen så skulle man passera en anslagstavla och där stannade Rolle... Antagligen ville han kolla att han inte var där på bokad tid. Sedan fattade han galopp och fortsatte mot nästa kortsida. Där fick han syn på pappa, vilken han förmodligen ser som ett stort vandrande godislager. Han höjde huvudet och funderade på om han skulle kunna hoppa upp på läktaren. Men sedan ändrade han sig och fortsatte framåt.

Vi klarade den sista uppridningen med halt, ryggning och galoppfattning och sedan halt och hälsning. Phu!

Vi var båda väldigt nöjda när vi gick ut i solen igen. Ritten medförde ingen placering i klassen så jag kunde lasta för att åka hemåt medan det ännu var dag och solen stod högt.

Färden gick mot Uppsala och hemma. Pepsi Max burken som pappa glömde på transporten försvann någonstans på vägen. Hoppas någon hittar den och kan panta den åt oss...

Imorgon är det klubbtävling i hoppning på ridskolan. Jag återkommer med resultat samt en berättelse från Emilies och Inas tävlingsdag då.

Hej! Idag har det varit full fart hela dagen. I morse fick Ronaldhino köra en generalrepetition inför morgondagens dressyrtävling i Heby. Inte för att jag vet om det gör någon skillnad. Han blir förmodligen i vanlig ordning både glad och exalterad över att få åka i väg och kolla in nya omgivningar. Myror i brallorna...

På förmiddagen skulle Peter komma och besikta vår nya häst Bingo. Vi väntade... och väntade... Så ringde Peter och berättade att bilen inte ville starta. Det hjälper inte att vara veterinär när bilen strejkar.

Jag gick hem en liten stund för att äta lunch istället.

Framåt eftermiddagen hade Peter lyckats starta bilen och nu skulle det bli besiktning. Bingo var lycklig över att få springa av sig i ridhuset och visade upp sig i både höger och vänster  varv. Sedan böjde Peter igenom lederna i benen och jag, Erica och Hanna turades om att springa. Det var tur att vi var tre för Bingo har en stor och fin trav så vi fick springa ordentligt...

En sprang och vi andra stod med nedböjt huvud och flåsade. När alla benen gåtts igenom så gjordes en allmän undersökning. Det vill säga koll av ögon, mun, öron och en översyn av kroppen.

Bingo gick igenom besiktingen med rent protokoll.

Sedan hann jag precis hem för att äta middag innan det var dags för kvällens lektioner.

På söndag är det klubbhoppning på ridskolan med många starter. Startlistorna ligger ute på hemsidan www.uppsalaponnyklubb.se .

Ridskoleelever, kom ihåg att ta med er "klubbkortet" när ni startanmäler.

Privatekipage kom ihåg att ta med er vaccinationsintyg.

Hej! Vems hästar var det som smet idag mitt på dagen? Javisst, våra! Precis en vecka efter att jag skrev inlägget om hästar som bryter sig ut ur hagen...

Jag var precis klar med ett läkarbesök och skulle åka mot stallet när de sa på radion att det var lösa hästar vid Jälla.

I förra veckan kunde jag efter ett snabbt överslag lista ut att det inte var våra hästar. När det första larmet om åtta lösa hästar kom stod jag vid hagen och såg dem allesammans. Dessutom var de lösa hästarna närmare Gimo.

På eftermiddagen samma dag kom ett nytt larm om sju lösa hästar men då stod samtliga femtio hästarna hos oss inne i stallet och käkade hö. Trots det var det flera besökare som rusade runt för att kolla om det verkligen inte saknades några.

Så gick veckan. Mera snö kom. Elen i trådarna blev ännu sämre och trådarna sticker knappt upp ovanför snön längre.

Fast det var inget av detta som gjorde att tio hästar kom lös hos oss i dag. Det var helt enkelt så att Anna hämtade en Poppe i hagen och övriga blev så sugna på att följa med så de helt enkelt forcerade grinden.

Sedan tog de en liten tur över hoppbanan och vidare längs stallvägen och ut mot 288:an (gud förbjude).

Åt det hållet har det tack och lov aldrig sprungit lösa hästar någon gång förr.

Ja, om man bortser från när Räkan "tappade" Fritte och han i sakta mak började gå hemåt av egen maskin. Fritte gick i precis lagom "du-hinner-inte-ifatt-mig-fart" och Räkan sprang efter i "jag-hinner-precis-inte-ifatt-dig-fart".

Fast till slut hann hon ifatt och Fritte fick åka trailer hem som det var tänkt från början istället. Det är säkrast så för hästar är inte speciellt uppdaterade med fartregler och högerregeln och annat som gäller i trafiken.

Hästarna som rymde idag hann ända ner till vägen. Där mötte de några bilar och bestämde sig rätt så snart för att springa hemåt igen. De fångades in och fick gå in i stallet och äta havre vilket förmodligen var vad de velat från början.

Ett stort tack till dem som var med och föste dem åt rätt håll!

Apropå hästars inbyggda "du-hinner-precis-inte-ifatt-mig-fart" så har nog de flesta av oss fått både se och prova på den. Det är ett speciellt kännt fenomen när man ska fånga in en häst i en hage full med gräs en lagom varm sommardag.

Man kommer ridsugen och glad i hågen till hagen och får den där blicken från hästen. Sedan börjar något som kan liknas vid en "följa John lek". Nu säger alla NH-människor att "du ska ju inte jaga din häst utan låta den komma till dig".

De har nog aldrig försökt fånga en ponny i en hage med gräs...

En gång skulle jag hämta in Mysak från sommarhagen som vi kallar "Stora Vallen" på UPK. Han var varken gammal eller speciellt tam på den tiden och jag visst redan innan att det skulle kunna bli trixigt. Mysak kunde vara envis, men det var jag också.

Snäll som jag är så hade jag fyllt fickorna med belöningar i den händelse att han skulle låta sig fångas.

Det gjorde han inte och efter en timme låg godiset fortfarande kvar i fickan. Jag hade blivit både stum i benen och svettig av att försöka lura honom. Han vände bara på huvudet och höll sin  "du-hinner-precis-inte-ifatt-mig-fart".

Jag gjorde alla trix jag kunde. Vände ryggen till, tog nya vägar, sträckte fram godis, avvaktade, var bestämd. Ja, jag till och med svor tyst för mig själv.

Mysak såg nöjd ut.

Jag var envis!

Efter ytterligare en stund hade vi vandrat till den bortre delen av hagen där det växte en del unga aspar med tunna stammar tät intill varandra.

Då gjorde Mysak ett misstag som skulle bli ödesdigert! Det var sommar. Det var gräs. Mysak hade en ny form.

Kanske hade "Mysak-om-våren" passat mellan de två trädstammarna som han försökte gå emellan. "Mysak-om-sommaren" passade inte där utan fastnade helt sonika med framdelen på ena sidan om träden och bakdelen på den andra. Kalaskulan satt fast mitt emellan.

Jag tog det som en seger även om det var en liten gnutta tur inblandat... och sent omsider den dagen kunde jag ta min ridtur.

Hej! Jag läste gårdagen inlägg på US-bloggen och blev förfärad. Hoppas ni mår bra i dag för guds skull! Den sista bilden såg riktigt läskig ut...

http://ponnyklubben.bloggplatsen.se/2010/03/01/2620103-us-mote/

Så till dagens inlägg:

Morgon i stallet och arbetet är i full gång vid en tid då många fortfarande ligger kvar hemma i sängen.

Det är en frusen värld...

Snön hänger över kanten på taket men vill fortfarande inte riktigt släppa taget.

Kanske om solen tittar fram att det blir lite bättre fart på det hela.

Den nya hästen Bingo har bekantat sig med Whisper.

-Det finns gott om mat på det här stället, tänker han. Jag tror jag trivs här allaredan!

Han roar sig en stund med att föröka fånga snöflingor på tungspetsen.

- Ha, där fick jag en!

Så får han syn på något längre bort... 

I privathagarna står damerna Candy och Kastanjette och delar på en god bit staket. Det gnags och mumsas.

-Mmmm, inget går upp mot en träbit!

Rolle har blivit riden på morgonen. Efter passet får han gå ut i hagen.  

Det blåser litegrand och vinden rufsar om i manen. Sånt gör en häst glad i kroppen.

Så snart grimskaftet knäppts loss sätter han fart ut i den djupa snön.

Stannar längst bort i hagen med en stoppsladd så snön yr. Allt enligt den dagliga rutinen.

Sisådärja!