Julpyntat hos Sirro, min fina sköthäst f.1971

Hej! 10 december idag. Andra advent har varit och ändå var det alldeles nyss sommar. 

Tänk hur saker på en och samma gång kan kännas både avlägset och nära. Tisdagsförmiddagar på Eke ger mig en sån känsla. När jag går över stallplanen så är jag både här och nu i mina vinterskor gåendes mot ridhuset som inte fanns då för att ha lektion och på samma gång är jag tretton år och på väg till baracken bakom stallet. Det är sommar och jag har tygskor som inte alls lämpar sig för stall och mamma har sagt det tydligt innan jag åkte hemifrån med buss 23. Men jag tog dem ändå och det har redan börjat läcka in lite vatten på ena sidan. Det kommer bli en brun smutsrand på tyget som inte går bort. 

Jag tycker om när minnena kommer. Det var mestadels roliga, lyckliga och bra år i stallet med hästar och kompisar när vi var små. Det slår mig att det ofta är sommar i mina tankar. Det var något visst med både sommarlov och stall. Somrarna med hästarna.

Visst finns det minnen från vintrarna också. Julaftonsritter, tjocka skor och leda nybörjare i ridhuset. Jag undrar om vi frös. Det var ju ändå en gammal ladugård och vi hade inga varma utrymmen att vara i. Jag har inga minnen av att ha frusit men jag antar att man sorterar bort vissa saker.

I det som var Myrans hage intill den lilla stugan vid stallets kortsida står en annan häst när jag går förbi idag. En D-ponny, fux. Jag tänker ändå på hagen som ”Myrans”. Stugan står kvar men jag är inte säker på att taket klarar en vinter till. Det buktar farligt inåt och på mitten har takpannorna rasat in. Det har gått mer än tre decennier. På väg mot fyra. 

Ett annat minne dyker upp. Vi kånkar vattenhinkar till lillstallet och det skvimpar över kanten och rinner längs med benet och ner i skorna. Men vi gör det gärna. Det är mysigt att komma in i det lilla stallet som ligger lite avsides. Fem hästar står där och vi stannar en stund efter att ha hängt upp hinkarna. Klappar och myser, dröjer oss kvar och låtsas att det är vårat eget stall och våra alldeles egna hästar. 

På sista tiden har jag märkt att barndomen kommit ännu lite längre bort och att jag får allt svårare att hitta bilderna. Men på plats hittar jag minnena lättare. Jag kan fortfarande kan sätta handen mot den faluröda väggen och känna brädorna, jag kan känna gruset under skorna och jag kan sätta mig en stund på stenmuren på stallets baksida. Det står fortfarande hästar här och lukten är densamma. 

I somras besökte jag kyrkan där vi brukade ha våra skolavslutningar och fick återuppleva pirret i magen den där sista dagen på vårterminen när hela sommaren stundade. 

Det fascinerar mig att tänka på att alla har sin alldeles egna verklighet och sina egna minnen. Sin egen uppfattning om hur allt var. 

Det är viktigt med minnen. Det som var har format oss till dem vi är.

Jag hoppas ni alla har era egna betydelsefulla minnen och att  många av dem är glada.

Dagens lucka har ingen anknytning till orden ovan :) 

- position!