Hej! Idag när jag skulle sätta mig i bilen och åka hem från stallet så fick jag se en flicka som hade ridit komma springande mot parkeringen. Hon hade fortfarande ridhjälmen på sig och ridspöt i högsta hugg. I vänster galopp med små hoppsa steg då och då sprang hon mot bilen där någon av hennes föräldrar väntade.

Man kan se dem lite varstans. I bilen, på bussen eller gående på den lilla vägen mot stallet. Alltid med ridhjälmen på huvudet, färdiga för att rida närhelst de blir ombedda.

Jag kommer ihåg hur det var. Själv tränade jag lättridning när jag cyklade med mamma till affären. Jag ställde två stolar tillsammans, la en kudde som sadel och band ett hopprep i den ena stolsryggen. Sen red jag. Det var hoppning, uteritt och galopp längs en strand. Stolarna hängde med på allt.

Jag startade ridskola på baksidan av vårat hus. Hästarna hade vi gjort av gamla avsågade stockar med brädben. Jag länsade mammas garnförråd och gjorde tjocka svansar och långa svepande manar på mina hästar.

Det blev en ridskola. Grannbarnen kom och red lektion, jag var fröken. Vi hade ett stall. Vi sydde sadlar och träns. Vi hade hopptävlingar. Det fanns en klubbtidning...

I morgon är det dags för våra blåbär och Lingon att rida sin tävling. Första gången för en del, andra har provat några gånger redan. Jag vet att det finns många som är lite nervösa nu. Mest förväntansfulla tror jag men också lite ont i magen.

Jag vet hur det är. Det är över tjugofem år sedan som jag startade min första klubbtävling. Jag har tävlat mycket sedan dess och ändå blir jag nervös varje gång det är dags för tävling. Men det är ju så kul!

Jag ville bara säga att ni är så modiga som vågar vara med. Och vare sig ni rider runt banan med noll fel och får en rosett eller råkar missa ett hinder denna gång så kom ihåg att ni har gjort erat bästa.

I morgon tror jag att både på stallplanen och bussen och längs den lilla vägen till stallet kommer det vimla av ridtjejer och ridkillar med hjälmen på.

Vi ses i morgon.