Hej! Min första stora häst var Picador. Jag var arton år och han var två när vi hittade varandra. Jag hade tjugofemtusen kronor varav artontusen gick till hästen och de andra sju till sadel och träns. Året var 1986.

Om några månader blir han tjugofyra år gammal och ändå är han fortfarande precis samma häst som den dagen jag såg honom för allra  första gången.

Picador och jag har varit med om så många tokiga saker att jag skulle kunna skriva en hel bok utan besvär.

Sedan många år nu är det Lena som äger och sköter om honom som om han vore en kunglighet men jag har honom kvar i hjärtat. Picador står i en box med guldknoppar däruppe på gallret och en hage med en kulle där han kan speja över sina ägor. Där har han det bra! Lena, jag kommer med morotspåsen vilken dag som helst nu.

Picador är född med ett mycket stort ego. En egenskap som han har behållit i alla år och som man fått lära sig att leva med. På gott och ont.

Som unghäst visade han mycket egen vilja inte minst när man skulle lasta honom på transporten. Jag mins en episod när jag och min pappa skulle träna honom. Vi hade parkerat transporten på ett lugnt och avskilt ställe som man ska.

Picador ställde upp framför luckan och sedan började uppvisningen. Han gick bakåt, åt sidan, drog mig runt i en cirkel för att till sist lägga huvudet på transportens tak och vägra ta ner det.

Så där höll vi på. Huvudet på taket och en nöjd blick på mig. Gång efter annan. Jag har alltid haft ett mycket långt tålamod och jag brukar också tala om för alla som lastar att allt under tre timmar är okej! Men till slut tröttnade även jag och slängde änden på grimskaftet i marken.

Jag vände på klacken och gick därifrån utan ett ord. Picador glodde nöjt efter mig och gick sedan in och ställde sig i släpet.