Hej! Igår var Gabbi och jag på hästletarresa ända nere i Skåne. Niclas var också med, som smakråd och som avbytande chaufför. Hästletningen var denna gång av privat karraktär då vi letar en ny häst till familjen.

För er som inte vet så ligger Skåne längst ned i vårt avlånga land och man är tvungen att åka en bra bit för att komma dit. Vi åkte över 130 mil i bil och jag ska säga att det känns i kroppen idag.

Nästan hela resan skedde längs stora vägar. Det var bara på slutet vi letade oss in på småvägar och körde förbi små till synes obebodda byar. Vi vågade inte stanna utan trampade alltjämt på gaspedalen. Tack vare GPS:en så träffade vi rakt på målet.

Under etthundratrettio mil hinner det pratas en del och jag har kommit till många viktiga insikter under vägen.

Hör här bara:

* Dressyrtanter gillar Riesenkola och skäms inte för det!

* I Huskvarna slår det lock för öronen, både på dit- och på hemväg!

* Fellini regisserade inte filmen om Caligula så fy på er som tror det!

* På kiosken "röda grillen" serverar man landets enda grillade kokkorvar och det är inte gott.

* När man har åkt 65 mil så passar inte ridstövlarna längre och vi förstår inte hur det kunde komma sig.

* En del dressyrtanter är smartare än andra och tar med sig sina "tjockstövlar".

* Och till sist... JA! Niclas har inga problem med att prata oavbrutet de 65 milen tillbaka till Uppsala!

Hästen var fin och rolig att rida så resan var värd att göra torts ovanstående.

Nu ska jag iväg till stallet. Efter dagens Blåbärstävling på ridskolan så ska division I laget ha programridning. Så upp på hästryggen och till vardagen!

Hej! Här kommer hemligheten. Igår kväll tog vi emot en ny häst till ridskolan, Ross. Han är en sjuårig Connemaravalack runt 155 centimeter hög och därmed häst och inte ponny.

Den danska transportören ringde till Gabbi vid sjutiden för att tala om när han skulle vara framme. Nu är det ju inte direkt lätt att förstå vad danskar menar när de talar om tider och siffror... Gabbi fattade ingenting och frågade om två gånger innan hon sa att det skulle bli jättebra och att han kunde knacka på ridhusdörren när han kom.

Men vad sa han då? Frågade vi andra. Var det enoghalvtreds, femoghalvfems eller bara halvfjerds? Gabbi hade ingen aning så vi väntade på att det skulle knacka på ridhusdörren.

Vid åttatiden knackade det. Ross Castle Ros A'cheoil hade anlänt. Han fick traska in i isoleringsstallet tillsammans med Rikki som är under igångsättning efter en lätt vrickning.

Idag på morgonen fick de båda gå ut i hagen tillsammans. Jag passade på att ta några kort vilket inte var så lätt då Ross gärna rörde på benen efter den långa resan.

Som ni förstår så blir det utvärdering av Ross enligt våra vanliga principer. Ett tag på isolering för att inte sprida eventuell smitta, ridning och veterinärbesiktning. Till den av er som lyckas uttala namnet Ross Castle Ros A'cheoil på rätt sätt lottar jag ut en hovkrats.

Hej! Igår var Akilles till veterinären med sitt onda vad det nu är. Peter vår alldeles egna husveterinär hade visserligen undersökt honom här hemma först och konstaterat att han var fräsch i sina ben och att det onda förmodligen kom högre uppifrån.

Nu kanske man kan tycka att det inte är något speciellt att åka till djursjukhuset med en häst. Fast det är det! För Akilles gillar inte alls veterinärer. Han tycker att de är jätteläskiga och blir väldigt blyg och då är det svårt att prata allvar med honom.

Nu hade vi sådan tur att Peter skulle arbeta på kliniken och kunde ta hand om Akilles. De två har ju känt varandra i drygt femton år ända sedan Akilles kom till oss som femåring. Peter vet precis hur Akilles fungerar när han blir rädd och spänd. Dessutom hade Gabbi fyllt alla sina fickor till bredden med sockerbitar. Att muta hästar för att vara duktiga hos veterinären är inte heller fel!

Akilles kände sig mycket utvald när han fick bada kvällen före besöket, sova i äcke och sedan åka transport. Han såg helt enkelt lycklig ut!

Väl framme på kliniken la man några bedövningar och undersökte honom. Med lite mutor och några starka assistenter som hjälp måste vi efteråt konstatera att han skötte sig utmärkt!

Något uppenbart fel hittades inte. Akilles var redan mycket bättre i bakbenet och förmodligen så har han sträckt sig högt upp. Det får bli lite mer vila, behandling med antiinflammatorisk medicin och mys ute i hagen med kompisarna. Så kommer en hästmassör och ger honom lite skön muskelmassage. Det är man värd när man snart fyller tjugoett år!

Man kan undra varför han ska vara så blyg i vissa situationer. Jag mins när han skulle få gå in på julshowen och ta emot sitt pris som årets lektionshäst. Han kikade in genom ridhusdörren. Såg alla människor på läktaren och bestämde sig raskt för att gå tillbaka till sin box. Det där priset det kunde någon annan ta emot.

Viss gillar helt enkelt inte att stå i rampljuset.

För att retas lite så kan jag tala om att jag  har en hemlighet. Fast den håller jag på tills i morgon!

Hej! Såg i stallet idag att det kommit upp inbjudan till Halloweenkväll om några veckor. Skulle tro att US lägger ut infon på http://ponnyklubben.bloggplatsen.se/ snart också. När jag var liten firade man inte Halloween som man gör nu. Jag fick gå påskkärring på påsken i stället. Men påskhäxa är inget mot halloweenhäxor monster och läskiga varelser. Jag är uppriktigt avundsjuk!

Föregående års Halloweenspektakel har varit klart besöksvärdiga. Kolla bara på dessa kort:

Faktum är att jag nog gillar Hannas pumpadress mest av utstyrslarna genom tiderna. Den ser så mysig och varm ut.

Bäst att ni börjar rota i garderoben redan nu om ni ska hitta något som är snyggare än den.

Tips: Om er mamma har en kartong i garaget som det står 80-talet på så är kvällen räddad!

Här kommer några kuliga dräktförslag och ja, jag vet att dräkterna sitter på hundar!

Hej! Nu har jag funderat på en till sån där tävlingsgrej. Det är inte prispengar dock den här gången.

Nu är det musik och dressyrhästars musiksmak. För jag minns hur det var för femton tjugo år sedan. Då gillade dressyrhästar minsann bara klassisk musik. Det fick jag noga berättat för mig av en framstående dressyrryttare med pärlörhängen och allt.

Alla de stora mästarna spelades i ridhuset och vi red runt i randig skjorta till pukor och tromboner. Vi visste helt säkert att hästarna gillade klassisk musik!

När det var dressyrtävling spelades klassiska stycken och vi red runt på banan, raka i ryggen och hästarna gillade musiken.

Sedan någon gång framåt tvåtusentalet eller om det var i slutet på nittiotalet så började allt det där klassiska mjukas upp. Till och med de stora ryttarna började svänga i sitt musiksval när de red kürprogrammen i de fullsatta arenorna. Vi fick höra ABBA! Instrumentalt men ändå. Och hästarna som älskat klassisk musik såg fortfarande nöjda ut.

Idag 2009 kan vi spela vad som helst. Vi rider till poplåtar och vi har bytt ut skjortan mot en mjukare och mer följsam tröja. Vi tälvar till Gyllene tider, Robyn och annat dunka dunka. Jag vet till och med en som fick rida till reklamjinglarna mellan två radioprogram.

Och hästarna då? De verkar fortfarande nöjda med musiken. När bytte hästarna musiksmak egentligen och hur visste dressyrryttarna att de gjort det?

För resten, är det inte dags att vi dansar lite Disco igen?

Hej! Min första sköthäst hette Sirro. Han var född den 8 april 1971. Jag glömmer det aldrig.

Sirro var min absoluta favorit på ridskolan ända sedan jag började på den allra första nybörjarkursen. Jag drömde varje dag om att han var min alldeles egna häst. Ändå tog det lång tid innan jag vågade fråga om jag fick bli hans skötare.

Den första gången fick jag ett nej. Han hade redan skötare och jag fick stå på tur. Det blev en lång väntan. Men jag tog ändå med mig rykthinken till stallet och borstade honom länge varje lördag efter att jag hade ridit.

Så en dag fick jag veta att det blivit min tur! Den dagen blev jag Sirros skötare och det skulle jag forstätta vara i flera år framåt. Ända till den dagen då ridskolan lades ned. Då var jag sjutton år och hade gått utbildningen till ridinstruktör. Jag stod själv i ridhuset och höll lektioner. Sirro var fortfarande min sköthäst till den allra sista dagen på ridskolan.

Jag lärde mig massor om hästar som skötare! Jag blev duktigare på att rida eftersom jag visste vad hästarna menade. Jag fick massor av kompisar som jag fortfarande idag har kontakt med.

Idag är det den 5:e oktober 2009. Det är mer än tjugo år sedan jag slutade som skötare. Jag köpte egen häst sedan. Men jag jobbar fortfarande som ridinstruktör. Det är det roligaste jobb man kan ha!

Varje dag träffar jag alla skötare som hjälper oss att ta hand om ridskolans hästar. De är så duktiga och alla hästar känner igen sina skötare och blir så glada när de kommer.

Eftersom vi har över fyrtio ridskolehästar så behövs det alltid fler skötare. Vad en skötare gör kan du läsa mer om här: http://www.uppsalaponnyklubb.se/attvaraskotare.pdf 

Vi ses i stalelt!

Hej! Man blir inte rik av att tävla i ridning. Man blir inte rik!

Man blir fattig...

Om man slår ut sina hästkostnader på ett år så kostar en häst uppstallad i närheten av en medelstor stad ungefär 120-150 kronor om dagen. Då är inräknat stallplats, försäkring och vaccinationer. Man måse också ha en licens för att tävla. Hästlicensen löser man lyckligtvis endast en gång under hästens liv och då kostar den om jag inte mins fel runt 950 kronor. Vi ryttare måste däremot lösa licens varje år. En licens för regional tävling och uppåt kostar 900 kronor per år.

Sedan kostar det naturligtvis att starta i tävlingen. En startavgift för en regioal dressyrklass ligger på 200-250 kronor per klass.

Har man nu kommit så långt att man har en egen häst, har löst licenserna och betalat sin anmälningsavgift och bensin, transport och lite annat så förstår ni att man är fattig.

Det är då! tänker ni... Det är då man hoppas på att vinna och håva in storkovan! Köpa ny sadel, ny transport eller varför inte åka på en solresa för prispengarna.

Det gör man inte! Har man sån tur att man kommer i mål som en av dagens bästa ekipage så kan det ibland hända att man vinner en liten slant. Två- trehundrakronor si så där.

Tja, men det är ju alltid något! tänker ni.

Ja kanske, om det inte vore för att man måste skatta på vinstpengarna...

Nä, då är det bättre med hederspriser och sponsorpriser tycker jag.

Sponsorpris kan vara riktigt spännande!

En gång vann jag en handdammsugare som jag framöver hade mycket nytta av. Jag kunde knappt hålla mig från att prova den i bilen på väg hem. Tyvärr var man tvungen att sätta i laddaren i väggen innan den fungerade så det blev till att sitta som på nålar hela vägen till Uppsala.

Brödrosten vann jag en annan gång. Det var en lyxig variant med plats för fyra brödskivor. Jag hade den i många år innan den en vacker dag började brinna och vi fick slänga ut den genom köksfönstret för att undvika en eldsvåda.

Min underligaste vinst var en almanacka skänkt av Tierps kommun. Den innehöll årets tolv månader samt bilder från orten. Det var fina bilder och bra rutor att skriva i. Tyvärr vann jag den i november vilket gjorde att jag bara fick njuta av den under två månader innan det var dags för ett nytt år.

Jag har också vunnit en uppsjö av ryggsäckar och kepsar med företagslogotyper på. Jag brukar sitta i bilen och titta igenom ryggsäcken och tänka att det här facket var ju bra att stoppa plånboken i. Eller så vänder jag och vrider på kepsen och konstaterar att skärmen har en snygg form.

Hemma samlar jag mina ryggsäckar ock kapsar i garderoben i hallen. Jag stänger dörren och tänker att den där jkan jag nog ha nytta av någon dag framöver. Det är bra att garderoben slipper känna sig tom!

Tacka vet jag sponsorpriser!

- Vet du vad det är för skillnad på en hästrumpa och en brevlåda?

 - Nej...

- Då vågar man ju aldrig skicka dig att posta brev!

-Hur fångar man en kanin?

- Man sätter sig bakom en buske och luktar som sallad.

Två ormar träffas i öknen.Den ene ormen frågar:"Du,är vi giftiga egentliga?"Då svarar den andra:"Jag vet inte,hurså?"Då säger den första ormen:"Jag bet mig precis i tungan!"

En häst till en annan

-Vet du vad du absolut inte får lov att göra när du hänger fast med tänderna i en klippkant?

-Näääe

-Gnägga efter hjälp