Hej! Idag vill jag prata om sadlar. Nu förtiden har alla hästägare minst två sadlar och ibland fler. En till dressyr, en till hoppning och gärna en att rida ut i. En bra sadel kan kosta nästan hur mycket som helst. Mellan 15 000 kronor och upp till 25 000 kronor är inget konstigt.

När jag var liten kommer jag ihåg att man red i militärens manskapssadlar. Sadlarnas ovansida var av läder och undersidan av pressad filt. Dessa var visserligen stoppade, undertill… Men ovanpå satt man rakt på sadelns träbom. Sadlarna var alltid allroundskurna.

På ridskolan red vi i Stübbensadlar av allroundmodell. Stübbens sadlar höll hög kvalitet och låg bra på hästarnas ryggar. Lädret var tjockt och hållbart vilket gjorde att sadlarna inte slets ut i första taget. Men någon stoppning i själva sitsen kan man inte påstå att det fanns.

Att det fanns sadlar av hopp- eller dressyrmodell var man knappt medveten om. Jag red under många år i ponnyallsvenskans elitserie i en allroundsadel av Stübbenmodell utan att reflektera över detta och utan att bli öm i baken. Gabbi som var (och är) ett par år yngre än mig red sitt första ponnydressyr-SM i en allroundsadel. Det var där hon fick upp ögonen för att vissa red i något som kallades för ”dressyrsadlar”. Nästa SM red Gabbi i en begagnad dressyrsadel som hon köpt för 3000 kronor. Hon hade arbetat ihop pengarna till sadeln själv.

När Gabbi hade en dressyrsadel så ville jag också ha en. Jag sparade pengar och kunde efter ett tag inköpa min alldeles första sadel med dressyrskärning. Naturligtvis var det en Stübbensadel och den var stenhård att sitta i. Men att man skulle få ont i baken hade jag fortfarande inte förstått.

Min Stübben Tristan-sadel hängde med under många år. Tills en dag då en bekant till mig skulle sälja sin dressyrsadel eftersom hon gjort sig av med sin häst. I sin ägo hade hon en handsydd Kieffersadel som hon kunde tänka sig att släppa till mig mot löfte om god omvårdnad. För mig var det som att byta från Volvo till Porsche.

Så blev jag ägare till en Kieffer Wien. Den var svart och sydd i tjockt och fint läder. Den låg perfekt an på min hästs rygg. Men den var helt ostoppad i sitsen och stenhård. Att det skulle vara något problem var inget jag någonsin tänkte på. Jag red i många år i min Kieffer Wien utan att få ont i baken.

Så i mitten på 90-talet kom en ny typ av sadel som blev trendig. Den hette Albion och jag ville gärna ha en. Eftersom den här sadeln var så trendig just då så fick man hosta upp ett femsiffrigt belopp för den. Det var annat än min första sadel för 3000 kronor… Så jag sålde mina två gamla vänner, Stübben Tristan och Kieffer Wien. Vinkade adjö och svingade mig upp i min Albion.

Det blev ingen lätt övergång. Visserligen hade min nya sadel viss stoppning i sätet men eftersom jag aldrig besvärats av ömhet där bak så var det inget jag tänkte på. Däremot var min Albion ”tjejskuren”. Det betydde ordagrant att man hade gjort sätet extrabrett av någon anledning, vilken kunde jag aldrig utröna. Det extrabreda sätet gjorde däremot att jag vaknade varje natt under tre veckors tid med sendrag på baksidan av båda låren.

Jag ringde sadelmakaren och berättade om mina problem. –Håll ut bara! Var svaret jag fick och jag antar att sadelmakaren fick många liknande samtal under den här perioden.

Med tiden så tänjde sig mina ben till att passa i sadeln och jag behöll den ett par år trots allt. Ont i baken hade jag aldrig.

2000-talet hade kommit och antalet märken på sadlar hade exploderat. Nu fanns det något för alla. Dessutom hade folk börjat få ont i baken av de gamla sadlarna och krävde alltmer stoppning i sätet.

För mig hade det blivit dags att byta sadel igen. Jag hade fått upp ögonen för ett nytt märke som hette Jaguar. Sadeln var snygg, bekväm och låg framförallt bra på min häst. Att den kostade i princip lika mycket i inköp som hela min första häst hade gjort var inget jag reflekterade över. Jag sålde min Albion och en Kiefersadel som jag haft att rida ut i. Så la jag in lite egna pengar emellan. Därefter kunde jag sitta upp i min Jaguar och fräsa iväg.

Jaguaren hade mjuk och bekväm stoppning i sätet men det var inte det viktigaste för mig för ont i baken hade jag aldrig haft. Den här sadeln blev min bästa vän och jag har den kvar ännu. Den har legat perfekt på tre av mina hästar och jag känner mig hemma och trygg i den.

Som ni förstår har jag aldrig lidit av ont i baken. Kanske är min naturliga stoppning av allra högsta kvalitet! Skulle jag däremot sätta mig i en manskapssadel idag så skulle jag förmodligen tycka att den var i hårdaste laget. På bilden överst ser ni mig och Katla med manskapssadeln på. Ser ganska bekvämt ut ändå!

Idag får ni lyssna på John Lennon och hans julvisa. För visst är det han…?