Hej! Avsaknaden av snö gör det alltid lite svårare att fina julkänslan. Ändå är det mer regel än undantag att marken ligger bar vid jul nuförtiden. Det är inte alls så jag kan minnas jularna från förr. Jag undrar om kalla vintrar, frusna fingrar och frostiga träd var vanligare då eller om det bara är minnet som spelar ett spratt?

Stallet där vi hade hästarna var inrymt i en mycket gammal bondgård. En gång i tiden hade Carl von Linné använt gården som sin sommarbostad och de tillhörande små husen vid sidan av stallplanen, ett vitkalkat tvåvåningshus och en träbyggnad, var minnesmärkta.

Att även stallbyggnaden var gammal märktes inte minst på de kraftiga plankorna som täckte golven i det tre stallavdelningarna. Inredningen var målad i vitt och rött och i några av boxarna satt sådana där riktigt gamla krubbor av gjutjärn. Varje krubba måste ha vägt över femtio kilo.

Det var min tur att morgonfodra de 11 hästarna som stod i stallet. Genom att hukande klättra över foderborden som fortfarande fanns kvar sedan byggnaden inrymt kor så kom man mellan stallavdelningarna. Man kunde också gå ut genom dörrarna men just nu var det alldeles för kallt. De enkelglasade fönstren var täckta av rimfrost i fantastiska mönster och snön hade blåst in lite genom gliporna i dörrarnas nederdel.

Jag gav hästarna i den övre stalldelen foder först. Längst in i hörnet stod Sonette, Gabbis D-ponny. Hon hade en stor fin box med fönster som vette ut mot stallets baksida. Boxen var stor nog att inrymma en halvblodshäst men i den här delen av den gamla byggnaden var det mycket lågt i tak. I nästa box, en hörnbox med fönster mot stallplanen, bodde Picador. Han var fyra år och hade gjort sin kvalitetstävlan under hösten. Nu hade han tyvärr vrickat en framkota och var tvungen att vila några veckor. En tredje häst stod i stallet, Molly, ett fuxfärgat godmodigt äldre halvblodssto med en bred vit bläs över hela nosryggen. I den fjärde boxen var det för tillfället tomt. Men snart skulle en ny häst flytta in där.

Hästarna tog tacksamt emot sin mat och jag gick till den mellersta stalldelen för där stod det fler hästar och väntade på att få sin frukostgiva. Jag bar med mig en stor murarspann fylld med betfor och delade ut en skopa till var och en.

Czardas, en halvblodshingst som jag brukade rida, stod lite vid sidan av de andra. På grund av sin position i stallet så var han mån om att få sin högiva och sin betfor först. Det lilla russet Bettan var näst på tur och mumsade glatt på sin betydligt mindre hög med hö. Stallgången svängde runt foderbordet och längst ner i hörnet stod Lady, en väldigt rund liten ponnydam, som nu bankade på dörren med sin ena framhov för att inte bli bortglömd. Fjärde häst i denna del var travarstoet Camilla som var dräktig och redan imponerande i sitt omfång.

Föregående dag hade det varit nära en katastrof för den tjocka Camilla som halkade omkull ute i hagen och inte kunde resa sig. Vi blev alla väldigt oroliga för hennes fölunge därinne i hennes runda mage. Vi provade först att sanda runt henne där hon låg. Men det verkade som om hon inte vågade försöka ta sig upp på fötter igen. Så sprang vi upp i skogen och bröt grankvistar som vi lade runt henne. Till slut efter att vi alla hjälpts åt så kom hon upp på benen och gick rädd och försiktig in i sin box.

Jag fick ta ett stort kliv för att komma upp på det gamla foderbordet. Så gick jag framåt böjd över bordet och höll till sist undan en gammal jutesäck som hängde i ”dörrhålet” till den tredje stalldelen. Ett stort steg nedåt och sedan stod jag i en kvadratisk avdelning med fyra boxar. Där bodde Cachou, stallets äldsta häst som inte längre reds utan mer tjänade som sällskapsdam. Crysophylax, också ett sto, samt hennes dotter Katla. En fjärde häst stod  i den delen av stallet, en fullblodsvalack som tävlade i dressyr. Men hur jag än försöker kan jag inte minnas hans namn.

Alla hästarna var utfodrade och jag gick tillbaka upp i den övre delen av stallet. När det var så extremt kallt som idag fick hästarna lov att stanna inne. Annars kallnade stallet fort och vattenledningarna frös.

Jag gick in vår lilla sadelkammare och hämtade min ridhjälm. Trots den bitande kylan hade jag bestämt att Katla skulle få komma ut på en skogstur. Jag hade stor erfarenhet av kombinationen kallt väder och hästar och var varmt klädd från topp till tå. Min orangea pälsfodrade jacka med tillhörande byxor var arvegods från pappas jobb ute på vägarna. Kängorna var tillräckligt stora för att rymma flera par raggsockor. Jag hade en tjock mössa under ridhjälmen och en halsduk virad runt halsen och upp över halva ansiktet.

Jag sadlade Katla och ledde ut henne på stallplanen. Vi hade en gammal träbänk att sitta upp från stående vid stallväggen.  Jag ledde fram hästen och klättrade upp på bänken och sedan vidare upp i sadeln. Så red jag in på skogsstigen som ledde till våra ridvägar. Min andedräkt letade sig upp under halsduken och gjorde att det bildades rimfrost i mina ögonfransar. Då och då fick jag gnugga bort frosten med vantarna för att inte ögonen skulle ”frysa igen”.

Strax kom jag ut på fältet som vi kallade Svedden. Där är det idag är massor av bebyggelse, men då var det fortfarande stora ängar med skog runtomkring. Det var en bitande kyla och jag drog upp halsduken tills bara ögonen stack fram under skärmen på hjälmen. Solen hade börjat gå upp och snötäcket gnistrade som om någon hällt ut miljontals små diamanter över hela stället.

Så mins jag vintrarna från förr.