Hej! Jag vill hälsa en av våra nyare och yngre medarbetare välkommen till stallets tuffa och hårda värld efter att hon just har klarat inträdesprovet. Nu vill inte jag hänga ut folk med namn hur som helst här på bloggen. Men jag kan avslöja att hon har samma förnamn som en viss kollega med efternamnet Husén. Denna persons efternamn rimmar också på något som är aktuellt, nämligen (tomtens) skägg.

I vilket fall provade hon i helgen ett moment i stallet som vi alla mer eller mindre provat. Nämligen att hugga sig i foten med grepen. Ibland när man står där i stallet och svingar grepen så kan man nära på känna sig oövervinnerlig. Så tar man ett riktigt sving-grepp om handtaget och trycker till i halmen, tror man. Fast i samma sekund som man trycker till så inser man att det är ens egen fot som är måltavlan.

Jag har själv provat det här grep-greppet! Nåväl den här personen högg sig i foten, blev blockhalt och fick skutta runt på ett ben resten av dagen. Som tur är kunde hennes mycket trevliga och omtänksamma mor rycka in och hjälpa till med en del av de resterande sysslorna. Denna mor är vi många som känner. Nu vill jag inte hänga ut henne heller men för er som är lite extra nyfikna kan jag ju avslöja att hon har samma förnamn som en viss Fröken Sverige vinnare med efternamn som börjar på Ryd- och slutar på –ing. Hennes efternamn rimmar förstås också på skägg (tomtens, eftersom det snart är jul).

Senare blev det till att åka och visa upp hålet i foten för doktorn.

Det är när man står där med grepen i foten som man förstår varför arbetsgivaren tillhandahållit skor med stålhätta! Det är också då man undrar varför de står på hyllan i omklädningsrummet i stället för att sitta på fötterna. Vi har alla lärt oss den hårda vägen. Om ni någon gång kommer till stallet så ska ni titta på fotbeklädnaden bland de som jobbar där. På så sätt kan man på ett enkelt sätt skilja de erfarna från de som inte jobbat så länge.

Vi har haft flera fall av saknade stålhättor. Inte minst vid lastsituationer. En gång skulle Lenka koppla på trailern på sin bil. Det var en enaxlad vagn och stödhjulet fyllde på något sätt inte sin funktion. Kanske var det trasigt eller så hade hon glömt att spänna åt det, jag minns inte riktigt. I vilket fall så lyfte Lenka Trailern framtill för att sätta fast den på bilens dragkula.

Tyvärr så missade hon kulan och trailerns draganordning föll med full kraft ner på hennes fot. Hon insåg snabbt att hon var ensam på stallplanen och tvungen att lyfta trailern en gång till för att komma loss. Så hon uppbådade sin smärta till att göra ännu ett lyft. Det gick, hon lyfte trailern en bra bit… Sedan tappade hon den en gång till rakt ner på exakt samma plats.

Sedan fick Lenka åka till doktorn och visa upp sitt hål i foten.

En annan gång var det en av våra Annor som skulle lasta en häst för att åka på tävling. I fel skor förstås… Det slutade med trampade tår och en tappad stortånagel om jag inte minns fel. Under tiden stod hennes stålhättade skor på hyllan och tänkte; Vad var det jag sa!

Nu är ju vi stalltjejer normalt så tuffa att vi skulle kunna blåsa rent hålen i fötterna med tryckluft. Men man vill ju att någon ska tycka synd om en ibland också. Så det händer att vi åker till sjukhuset för att få lite empati. Fast helst inte förrän en vecka senare. Men nio av tio gånger kommer vi ut från doktorna och har fått skäll i stället…

Summan är att idag vill jag hylla stålhättorna och vår arbetsgivare som håller oss med stålhättade skor!

Så dagens sång, Ingen jul utan Ave Maria: