Hej! Idag vill jag prata dynga! Jag har viss erfarenhet av såväl dynga som dyngstackar, och min uppfattning är att erfarenhet ska man dela med sig av.

Först vill jag prata om dyngstackar. Sedan många år tillbaka så har ridskolan en elevator (bandburen hiss) som leder upp till en container. Vi tippar dyngan i elevatorn och så åker den snyggt och lätt upp i containern, gör en sista djupdykning och landar på containerns botten. Sedan blir det vidare transport till bondens åker. Därefter är kretsloppet ett faktum.

Från början fanns det en djup grop utanför stalldörren där vi tippade ner dyngan. Men med 50 storätande hästar i stallet blev gropen ganska snabbt full. Dessutom trivs råttor i dyngstackar… En gång besökte en elev till häst dynggropen efter ett misslyckat försök att ställa upp på stallplanen utanför stallet. Någon gång i början på 90-talet hade vi alla tröttnat på gropen och den fylldes igen. Därmed var sagan om dynggropen till ända.

Dyngstackar har man mött på i all dess former. En dyngstack karaktäriseras ofta av att den är minst åtta meter hög. Under tiden jag hade mina hästar i stallet i Uppsävja där jag bodde som barn så mötte jag dagligen en gigantisk och imponerande dyngstack.

Denna skapelse fraktades så gott som aldrig bort utan växte och svällde på alla bredder. Under vintrarna då det snöade mycket kunde den dock sjunka ihop litegrand. Vid en äkta gammal dyngstack balanserade man ut på stallets baksida via en gammal trädörr. Utanför dörren möttes man av ett minst fyra meter djupt stup vilket man passerade balanserandes på en smal bräda. Kärrorna hade alltid bara ett hjul!

När man passerat stupet kunde man torka svetten från pannan. Sedan var det dags att ta sig vidare. Ju äldre dyngstack desto fler brädor. Dyngstacken i Uppsävja bestod av ett otal brädstumpar i olika riktningar. Det gick uppåt och neråt och vickade hit och dit.

Det svårast var att ta sig förbi skarvarna på brädorna utan att vicka kärran. Man fick ta sats en bit innan skarven och liksom flyga över. Ibland var brädorna hala av regn eller snö och regelbundet tippade kärran på fel ställe. Då var det bara att dra på sig storstövlarna och klättra ut med grepen för att snygga till efter sig.

En gång rymde Picador genom dörren till dyngstacken och spatserade stolt ut på brädstumparna. Vi fick utföra ett gediget arbete för att vända honom däruppe och sedan få honom att spatsera tillbaka lika snyggt.

Man brukar säga att allt har sin charm men huruvida det fanns någon charm med de gamla dyngstackarna minns jag inte. Container funkar bra tycker jag!

Så skulle jag också vilja avhandla boxunderlag.

I slutet på 80-talet då ridanläggningen vid Jälla stod klar, var det populärt att ställa hästarna på tidningspapper. Gamla tidningar revs sönder i remsor och sedan strödde man med detta i boxarna. Tidningspappret var hyfsat lätt att hantera vid själva rengöringen av boxarna.

Kruxet var bara att när man hade tippat pappret på dyngstacken så behövdes bara en liten lätt vindpust och sedan var hela området beklätt av rivna pappersremsor. Remsorna hängde i träden, fladdrade iväg över ängarna och landade sedan både här och där. Än i dag finns det tidningspapper att köpa för att strö i boxar. Men vi har redan provat!

En vinter var vi tvungna att strö boxarna med torv. Det hade varit dåligt väder hela sommaren och bönderna hade i princip inte fått in någon halm överhuvudtaget. Vi hade redan använt torv till ett par hästar som hade problem med hosta då de stod på halm.

Torv är relativt lätt att ha att göra med då man gör rent, dyngstacken blir inte så stor och en och annan besökare i stallet tar med sig en säck torv med gödsel i för att ha i trädgårdslandet hemma. Så lång var allt väl med torven.

Den stora baksidan upptäckte vi efter någon månads användande. Hästarna hade inget att göra. De få kakorna halm de fick som sysselsättning tog slut redan efter ett par timmar. Så sedan var det väggätande som gällde. Detta fick till följd att vi fick köpa in nya väggskivor och rusta stallet. Det blev en dyr vinter och torv, det har vi provat.

Nu står alla hästar utom två på halm. Halm är mitt favoritströmedel. Hästarna har full sysselsättning med att tugga halmstrån. Halmen är mjuk och skön att sova på. Det är faktiskt vetenskapligt bevisat att hästar som står på halm sover fyra gånger så mycket som hästar som står på spån eller torv.

I år har det återigen varit ett sådant år när bönderna knappt fick in någon halm. Men vi har lyckats köpa upp tillräckligt mycket för att vi ska klara vår förbrukning.

Varje dag skeppar vi våra halm- och dyngkärror fram till elevatorn på en ytterst liten ramp av stål. Sedan tippar vi kärran på bandet och innehållet åker lugnt och stilla upp på bandet. Längst däruppe tippar det över kanten och försvinner. Vi vinkar adjö, vänder på kärran och går in i stallet för att hämta nästa lass.

Slut på dynga för idag!

Dagens julvisa: