Hej! När min mamma var liten red hon vid dåvarande Akademistallet uppe på S1. Ryttmästaren som höll i undervisningen var förstås militär och väldigt sträng. På den tiden fick min mamma spara sina pengar tills hon fick råd att lösa en ridbiljett. Ridbiljetten bytte man sedan in mot en lektion i grupp på någon av de stora halvblodshästarna som stod i stallet.

Ryttmästaren lyfte upp min mamma i sadeln och sedan var det bara att styra ut på spåret och hänga med de andra så gott man kunde. Det var inte sällan någon ramlade av de stora livliga hästarna. Fast man gjorde bäst i att inte fälla några tårar. Ryttmästaren var snabbt framme och kastade upp en på hästryggen igen. På den tiden var det ingen som frågade om man gjort sig illa.

Jag har hört många olika historier om dåtidens ridlärare. Bland annat ska det ha funnits en major som alltid höll sina lektioner sittandes uppe på läktaren. Gruppen bestående av en mängd omaka ryttare som var och en betalat med sin ridbiljett fick rida runt, runt på spåret. Majoren satt tyst däruppe och såg ut att vara i sin egen värld.

Så plötsligt reste han sig upp och röt; - Byt varv”.

Därefter slog han sig ner på läktaren igen och ryttarna red andra halvan av lektionen i det andra varvet.

Det militäriska undervisningssättet är borta på våra ridskolor idag. Språket har mjukats upp en hel del och ridlärarna också.

När Gabbi och jag var yngre så var vi ändå inne i 80-talets första hälft. Vi tyckte båda två mycket om vår ridlärare men hade samtidigt väldigt stor respekt för henne. Vi brukar tala om en speciell händelse som vi båda minns tydligt.

Vi skulle hoppa och hade byggt upp några olika hinderserier i ridhuset. Gruppen bestående av ett gäng fjortonåriga tjejer skrittade runt. Vi hade precis börjat värma upp. Vår ridlärare satt på en av oxrarna mitt i ridhuset.

 Plötsligt halkade bommen av hållaren och ridläraren försvann med ett brak ner mellan stöden och alla fallande bommar. Det blev bara en stor hög av alltihop och ur högen stack två ben rakt upp i luften. Jag minns än idag hur roligt det såg ut!

Efter några sekunder började bommarna röra på sig och ut ur högen kravlade ridläraren fram. Hon ställde sig upp, borstade av sig all sand och byggde upp hindret.

Så fortsatte lektionen som om ingenting hade hänt.

Den där händelsen brukar både Gabbi och jag berätta om när vi tar upp ämnet respekt med våra träningselever. Än i dag kan jag inte förstå hur vi kunde vara tio fjortisar till häst därinne och inte en enda vågade skratta…

Jag är övertygad om att det hände idag skulle mina elever skratta tills de trillade av hästen. Det skulle inte ske för att de saknar respekt utan för att idag kan vi möta varandra på en jämnare nivå. Det tycker jag är skönt.