Hej! En julafton när vi barn var små så skulle min pappa vara stand in för tomten på julaftonskvällen. Tomten hade väl extra mycket att göra det året eller så. Kanske var barnkullarna stora på 70-talet. Pappa gick i alla fall ut för att köpa tidningen. Det där med tidningen är vad jag vet en tradition i många familjer.

Vi barn visste att så fort pappa gått för att köpa tidningen så dröjde det inte länge förrän tomten plingade på dörren. (Vi hade nämligen ingen skorsten...) Så vi satte oss i köksfönstret och tittade ut över den mörka åkern som låg utanför. Några stjärnor lyste upp himlen och gjorde att man kunde ana skogsbrynet som låg en bra bit från huset.

Vi väntade och väntade... Så till slut kunde vi skönja det mycket svaga skenet från tomtens lykta allra längst bort i skogsbrynet. Det var ett svagt fladdrande sken knappt synligt för ögat. Hade vi inte vetat att tomten var på väg så hade vi aldrig sett det.

Alla vi tre barn stirrade på lyktans sken utan att så mycket som blinka. Ute var det becksvart så när som på det lilla, lilla ljuset som fladdrade fram och tillbaka medans tomten gjorde sin vandring. Kunde han inte hitta en bätte parkering för renarna, tänkte vi barn där vi satt med näsorna klistrade mot fönstret.

Den här julen var det ovanligt mycket snö på de Uppländska slätterna. Vädret var kallt och snön låg djup med skaren som en skyddande hud.

Tomten gick, skenet fladdrade och vi barn hade börjat gäspa vid det här laget.

Sakta närmade sig ljuset vårat hus och efter vad som kändes som en mycket lång tid kunde vi ana tomtens figur i den svarta kvällen. Tomten lyfte mödosamt upp det ena benet. Satte ner foten på skaren och så snart han tog vikt på benet försvann det genom snön ända ner till knädjup. Så lyfte tomten det andra benet och proceduren började om.

Lyktan höll han högt i ena armen och för varje mödosamt steg vajade den till och ljuset fladdrade därinne. Över axeln höll han den efterlängtade säcken med våra paket i.

En evighet hade gått när tomten till slut knackade på. Vi sprang för att öppna och möttes av en andfådd och utmattad tomte som behövde få något att dricka, omedelbart. När detta var ordnat så delade tomten med darrrande hand ut julklapparna. Och av någon konstig anledning så stod min mamma och skrattade hysteriskt bakom tomtens rygg.

Efter den gången så gick inte min pappa så långt bort för att köpa tidningen och vi barn fick snällt vänta i vardagsrummet tills tomten plingade på dörren.