Hej! Idag har jag åter igen letat staden runt efter gipsformar och då helst liknande en häst på ett eller annat sätt.Jag håller ju som ni vet på att sätta ihop lite pyssel som barnen på våra ridläger ska kunna syssla med i händelse av regn.

När jag var liten så gjorde vi alltid gipsfigurer. Vi blandade och hällde  i formar och så när gipset stelnat så målade vi figurerna och sedan lekte vi med dem i timmar.

Men nu finns det inte en gipsform att få tag i. Jag har letat i verkligheten och på nätet. På Uppsala Färg stirrade man på mig som om jag var den sista levande gipsgjutaren i hela universum. Jag sträckte på mig och sa att "När jag var liten så gjöt vi minsann i latexformar, så det så!" Sedan vände jag på klacken och stegade ut från affären. Hrmpf!

Jag funderar själv över hur jag kan ha blivit så besatt av att vi ska göra gipshästar. Det har nästan blivit som en fix idé. Kanske kommer det av en hemsk händelse som jag var med om i min barndom.

Jag var sex år och gick på  "lekis". En dag skulle vi göra gipsavgjutningar av våra ansikten. Dessa skulle utsmyckas och hängas upp i lekisets fönster.

Fröknarna började med att smörja in alla barnens ansikten med vaselin sedan fick vi lägga oss i en rad uppe på det stora pysselbordet och så täcktes våra ansikten med gipslindor. Vi fick tack och lov ha sugrör i munnen för att kunna andas, fröknarna var snälla på den tiden!

Så skullle vi ligga stilla i tio minuter medan gipset "brann".

Där låg vi och trummade med fingrarna mot bordet. Tio minuter är lång tid för en sexåring i en gipsmask!

Sedan började fröknarna lossa på gipset. När de kom till mig så satt masken som gjuten i ansiktet. Fröken hade glömt vaselinet... Hon ropade på hjälp och snart var det tre fröknar som drog och slet i min mask.

Vilken kamp! Fröknarna drog från utsidan och mitt ansikte höll liksom emot från insidan...

Så efter en evighet, plopp, lossnade masken. Jag var fri!

När mamma hämtade mig den dagen var jag alldeles röd i ansiktet. I fönstret hängde en rad fina målade gipsmasker och så en ensam på kanten som var sned och vind och trasad i kanterna. Det var min...

Sedan dess ryser jag varenda gång jag ser en sån där gipsmask som man kan hänga på väggen.

Ändå så dras jag på nåt sätt till gips...Det är som att jag bestämt mig för att möta fienden öga mot öga!

I dagsläget har nu jag samlat ihop de formar som jag hade hemma. De föreställer Nalle Phu, några monster och ett lejon. Zorro la jag åt sidan. Förvisso djur, men hästtjejer är skärpta och går inte på vad som helst.

Hoppet står nu till alla er hästälskande människor i min generation eller däromkring. Kanske, kanske finns det någon som har en latexform föreställande en häst. I så fall kan ni väl skänka den till en behövande förening vid namn Uppsala Ponnyklubb. Det finns en människa där som skulle bli såååååå glad!