Hej! Idag har Linda skickat över en bunt med jättefina bilder från Division III omgången i söndags. Jag har lagt dem i ridskolans Pixbox http://www.pixbox.se/usr_show_id44112_page0_order1.html .

Emilie Wass fotade också på tävlingen och hennes bilder ser du på  http://www.freewebs.com/wassphoto .

Tänk så bekvämt det är med digitalkameror! Man kan fota i massor och sedan plocka ut de kort som är bra. Så raderar man minneskortet och börjar om igen.

Ska det bli riktigt fin kvalitét så måste man naturligtvis kosta på sig en dyrare kamera och även utbilda sig i hur man fotar. Men ändå!

Tänk att för bara några år sedan (okej, lite mer då) så gick man till fotoaffären och köpte en rulle film med 24 bilder på si så där.

Så stoppade man in filmen i sin kamera, vevade lite på veven för att filmen skulle rullas upp på en vals i kameran.

Så spatserade man trunt med sin kamera runt halsen och väntade på att något fantastiskt motiv skulle komma farande.

Man höll hårt i de där 24 bilderna för att inte slösa bort dem på vad som helst. Vid speciella tillfällen knäppte man några bilder. så rätt vad det var så var filmen slut och man gick till fotoaffären för att framkalla.

Så fick man vänta ett par dagar eller nån vecka. Om man inte var beredd på att betala lite extra förstås för då gick det snabbare.

När filmen var framkallad så lämnade man den lilla lappen till mannen i fotobutiken och så fick man sina bilder i ett fotokuvert. Oj, vad spännande det var!

Så öppnade man kuvertet och började bläddra bland sina fotokopior...

Där var hästar som små prickar i horisonten. Ett öra på en häst fast man såg inte vilken. Där var en kompis på ridlektion fast halva hästen hade redan sprungit förbi när knäpp-anordingen äntligen ville fungera. Och så en hel bunt med suddiga bilder.

Rätt vad det var så bläddrade man fram en riktigt hyfsad bild på lillesyrran som höll i ens sköthäst. Visst ekipaget var avklippt vid knäna men skärpan var riktigt bra och hästen hade åtminstone ena örat framåt.

Den bilden rundades genast av i kanterna, syrran klipptes bort och sedan stoppades bilden i plånboken.

Jag gillade min kamera men var inte riktigt överens med bilderna som kom ut ur den. Det löste sig så småningom av sig självt då jag spillde Cola i maskineriet. Den blev sig aldrig lik mer.

Så småningom gick jag också över till det digitala undren och nu för tiden får man bara se de där "plånboksbilderna". Alla andra bilder raderas fortare än kvickt från minneskortet och några dåliga fotografer finns knappt längre.

Teknikens under!