Hej! Ikväll har jag haft programridning på ridskolan. Sex ekipage var änmälda och fick rida varsitt program, träna på vissa delar som kunde förbättras och sedan rida programmet igen.

Det var riktigt roligt men också intensivt att vara bedömare. Jag hoppas att ni som red kände att ni fick något bra med er på vägen mot nästa tävling.

I morgon är det sex nya ryttares tur. Kom ihåg att träna in era program ordentligt.

Själv har jag haft en intensiv vecka och farit runt lite hit och dit med lite för lite hästar i bilden enligt eget tycke. Men jag har haft kul och jag har lärt mig mycket!

Det började med några bekantas bröllop på midsommaraftonen. Den dagen fick jag lära mig att man inte låter sina barn äta Non-stop i bilen. Vi hade nämligen låtit den yngsta sonen köpa en påse nonstop. Allt verkade vara fird och fröjd i bilen till vi hörde en liten röst från baksätet:
- Mamma, åt jag verkligen upp alla mina nonstop?
- Jag har ingen aning, svarade jag.
- Nej mamma, jag hade många kvar…
Jag vred huvudet mot baksätet med en konstig känsla av visshet i magtrakten.
- Lyft lite på rumpan, sa jag.
- Där är dom ju, sa sonen.
Halva påsens innehåll satt fast i bilens klädsel och den andra halvan av innehållet i byxbaken.

-Det där var ju … färglatt! Tänkte jag för mig själv medan jag letade efter hushållspappret.

En annan lärdom fick jag under de nästkommande två dagarna som vi tillbringade på midsommarracet i Hedemora. Då bilen var fullpackad av familjemedlemmar, verktygslådor, matsäckar och extrakläder så var vi tvugna att stuva in äldste sonens Gokart i husvagnen...

Vi trixade en stund och plötsligt gled den genom dörrhålet med ett dovt plopp. Vi parkerade den i dubbelsängen i husvagnens bakre del. Där stod den fint. Tills den skulle ut...

Jag  har allt på film och tror att vi kommer tycka det är skojigt om tjugo år sisådär. Än värre blev det när vi skulle hem. Då hade dörren krymt och vi var tvugna att montera ned Karten för att få in den överhuvudtaget.

Den dagen lärde jag mig att man måste ta med i beräkningen att husvagnar faktiskt kan krympa.

Direkt då vi kom hem från Hedemora packade familjen om och vi gav oss iväg på kryssning till Tallin. Där gick jag runt en hel dag och sa "Tervää toula" till alla som jag mötte. Fast jag har ingen aning om vad det betyder utan ville bara vara artig.

Det var mycket kullersten i Tallin och mycket backar... Men det var en vacker stad.

På hemvägen insåg jag att det gått många dagar sedan jag fick vara i stallet och framförallt sedan jag red sist. Efter det så var det det enda jag kunde prata om och de andra tyckte nog att jag var en pina.

Jag satt ibussen hem och drömde om hur det kändes att fatta galopp och galoppera längs långsidan i ridhuset.

Så blev det inte...

Jag sprang direkt till stallet när jag kom hem för att hinna rida en stund innan jag skulle ha programridningen. Jag sadlade Rolle och ledde in honom i ridhuset. Så ställde jag upp honom och drog ner stigbygeln.

Här skulle det ridas!

Då hördes ett pip och sedan såg jag bara en grå kanonkula som hoppade runt med mig i tygeländen.

Jag ställde upp Rolle fint på medlelinjen igen och satt ena foten på pallen.

Piiip! Kanonkulan var i luften, igen.

Det var bara att hämta longerlinan och släppa ut vilddjuret på linan för en stunds rastning.

Efter tjugofem minuter såg han fortfarande ut som en rodeotjur och jag förstod att det var lika bra att lägga ner ridplanerna.

Nåja jag har lärt mig att man kommer långt med tålamod och det får bli ett nytt försök i morgon bitti.

Imorgon hoppas jag hinna uppdatera lite på hemsidan. Men nu ska jag sova. Godnatt!