Hej! Nu är det mörkt ute. Kallt och svart. Desto mysigare är det att kliva in i stallet och mötas av hästlukt, halm och mjukt varmt ljus.

Den här årstiden mår man bra av att ta sig tid att pyssla lite extra med sin häst. Allt det där svarta och blöta försvinner ur tanken så fort man stänger stalldörren bakom sig.

Hästarna har det också jobbigt den här mörka årstiden. Det kan märkas på både humör och ork. Dessutom gör väderleken att hästarna blir extra smutsiga. Hästen behöver bli ordentligt ryktad varje dag. Dels för att den får massage i hud och muskler men också för den viktiga kontakten med "sin egen människa".

Min första sköthäst Sirro var född 1971. En New Forest ponny av lagom storlek med stort midjemått. Han var egentligen ganska sur att sköta om. Men när man väl lärt känna honom så tillät han att man ryktade honom både länge och väl.

På den tiden var hela stallgången gjord av cement. Vi blötte en bit av golvet och sedan ryktade vi ridskolehästarna och knackade ut skrapan i stallgången. Därefter skrev vi deras namn i stövet.

Ibland tävlade vi om vem som kunde skriva längst och mest. Hela stamtavlan eller någon liten vers.

Det var så fint att komma till ridskolan och se alla hästnamnen skrivna på golvet.

På morgonen efter att personalen hade gjort rent stallet så sopade de bort stövet. På eftermiddagen kom vi tillbaka till stallet och ryktade hästarna igen. Det kan jag sakna nu.

Kanske kommer jag att hålla en kurs i "konsten att skriva i stöv". Håll ögonen öppna!