Hej! Ingen snö i sikte ännu... Men jag har inte tappat hoppet. I morgon när jag vaknar så ligger den nog på plats!

I det lilla ridhuset på Eke där jag red som liten så hände det på vintrarna att det blev snö-ras från taket när man red. Rätt som det var kunde snön som låg däruppe börja röra sig och liksom hasa neråt med ett väsande och skrapande ljud.

Hästarna blev förstås rädda varje gång, och sprang iväg som hästar gör när de blir överraskade.

Det hände en gång när Gabbi och jag inte hade ridit så länge. Bäst som vi satt där och var oförberedda på vad hästar kan göra (Det är man tills det har hänt!) så blev det ett rejält snöras. Det brakade till i taket och hästarna satte fart från den ena kortsidan till den andra.

Där stannade de och alla elever hade lyckats klamra sig kvar.

Vi satt som förstenade tills fröken sa åt oss att börja skritta igen.

Då vägrade Gabbi. Nej! hon skulle inte rida mer. (Hon var sju år, och rätt så bestämd redan då...) Pappa kom ner och försökte övertala henne utan framgång. Så fick hon stå på läktaren istället den gången.

Jamen då skrittar vi, sa fröken. Då var det min tur att vägra! Nej, min häst hade "skenat", sa jag till fröken, så jag ville också stå på läktaren.

Till slut bestämde vi att jag kunde rida på Vaquero, stallets trögaste häst. Han skulle aldrig springa i onödan.

När vi kom hem berättade vi för mamma att alla hästarna hade skenat på lektionen!

Hur man upplever saker ändras allt eftersom man lär sig mer...