Hej! På teorin igår så kom vi in lite på hästar som bockar. Inte för att säga tack, utan det där dom gör när dom sätter huvudet mellan frambenen och hoppar upp och ner med ryggen krökt i någon slags bananform.

Det finns ju åtminstone tre olika orsaker till att hästen bockar. Antingen har den blivit rädd för sadeln eller sin ryttare. Eller så tycker den att ryttaren beter sig fel och säger till. Eller så är hästen bara lycklig och glad. Så där så det spritter i kroppen.

Glada hästar kan man ju inte bli arg på. Det bästa sättet att lösa problemet är mer motion. Kan så vara att man bör hålla sig på marken till att börja med. Hästen får springa runt i longerlinan en stund och sprutta av sig.

Hästar som bockar har man under åren varit med om så många gånger att man tappat räkningen för länge, länge sedan.

En gång hände det mig när jag skulle sitta upp på en unghäst som jag höll på att rida in. i det fallet blev hästen överraskad av att jag satte foten i stigbygeln så han tog ett stort skutt framåt,

Jag fullföljde uppsittningen men upptäckte till min förskräckelse när jag la över benet att hästen förflyttat sig en halvmeter framåt. Jag satt inte i sadeln utan bakom på hästens kors.

det var inte speciellt populärt och hästen satte av i ridhuset i en serie av bocksprång för att slippa ha mig däruppe.

När vi började närma oss nästa kortsida bestämde jag mig för att kapitulera och släppte taget. Jag landade hårt på marken och lyckades skapa en skaplig krater i spånet. Faktiskt det djupaste hål jag åstadkommit under någon avsittning.

Jag hämtade stolt några av mina arbetskamrater i stallet för att visa hålet. De vart djupt imponerade vill jag lova!

Annars brukar jag vara ganska duktig på att hålla mig kvar när hästar hittar på bus om jag får säga det själv.

Jag tror att jag fick den ultimata träningen för kvarsittning antingen redan i skolan eller om det var på Scandinavium det där året när jag red på den mekaniska tjuren.

På tävlingarna i scandinavium har de en väldigt stor mässa för försäljning av hästprylar. För många år sedan när vi var  där fanns också den Mekaniska tjuren. Jag hade gått förbi den flera gånger och funderat på ifall jag inte borde sitta upp och visa vad jag gick för.

Till slut bestämde jag mig och gick fram till tjurföraren och sa att jag ville prova. Jag hoppade vigt upp (det här var länge sedan...) och färden tog sin början.

Den mekansika tjuren rör sig ju i alla ledder. Uppå, nedåt, framåt, bakåt och runt. Allt ihop på en och samma gång.

Jag höll stenhårt i nylonrepet som var min enda livlina. Tjurföraren styrde tjuren med en slags joystick.

Jag hade bestämt mig för att sitta kvar. Tjurföraren hade bestämt sig för att jag skulle av. Vi stirrade varann i ögonen förblindade av kamp och adrenalin.

Tjuren rörde sig fortare och fortare. Omgivningen började suddas ut och repet brände i min hand men jag var inte redo att ge upp på långa vägar!

Hela Scandinavium var som ett enda suddigt streck. Jag kunde ana att en stor publik hade samlats runt arenan för att följa mitt livs kamp. Jag kan också svära på att jag såg joysticken ryka av belastningen och tjurföraren var högröd i ansiktet.

Sekunder kändes som år och minuter som en livstid. Till slut släppte den sista huden från min handflata och repet gled ur handen. Jag flög i en lång vid båge och landade precis i kanten på tjockmattan. Publiken jublade (jag tror det i alla fall). Trots att tjurföraren vägrade ge mig första priset och påstod att det fanns de som hade suttit kvar längre så visste jag inom mig att jag segrat. Han var bara sårad och hans joystick hade precis skurit ihop. Ridturen gjorde mig så åksjuk att jag var tvungen att tillbringa en stor del av dagen på en stol på mässan i Scandinavium. Jag höll i mig med båda händerna i kanten för att inte ramla av. Och jag var stolt, mycket stolt!