Hej! På bilden här ovanför ser ni Gabbi och Winston på framridningen till en dressyrklass i somras. Både häst och ryttare är djupt koncentrerade på uppgiften. Men strax efter detta fick Winston lång tygel och många klappar på halsen.

Att rida ska vara glädje! För både häst och ryttare. Som jag har berättat för er tidigare så är mitt högsta mål med min ridning att hästen ska känna glädje i arbetet. Både hemma i den vardagliga träningen och ute på tävlingsplatsen. Känner inte min häst glädje under ridpasset så kan jag aldrig be den att utföra ett bra arbete.

Alla hästar ska få känna glädje i det arbete de gör. Det spelar ingen roll om hästen rids utomhus i skogen, tränas hemma på banan eller trimmas för höga klasser i dressyr eller hoppning.

”Ridning handlar om att skapa rätt förutsättningar” De kloka orden har förstås min ”ridfröken” Ulf Lind uttalat. Alla hästar kan fatta galopp, hoppa hinder eller göra en skänkelvikning. Men de måste få känna att de är förberedda för uppgiften. Det är vår uppgift som ryttare att förbereda våra hästar.

Som ryttare har man ett stort ansvar i hur man bemöter hästen. Hästen har aldrig ansvar för om ryttaren haft en dålig dag, sovit för lite, har dåligt tålamod eller har svårt att koordinera sin ridning. Man kan aldrig låta sin frustration gå ut över hästen.

Hur behåller man glädjen i arbetet då? Ett bra sätt är att ösa med berömmet. Tala alltid om för din häst när den har gjort rätt eller varit duktig. Varenda eftergift du ger din häst är ett slags beröm. Ett annat slags beröm är att klappa din häst på halsen eller uppmuntra den med rösten.

Ibland när jag har lektion kan jag känna att det skulle finnas mer utrymme för beröm. Eleverna klappar oftast inte hästarna förrän de ger lång tygel i slutet på lektionen och då efter uppmaning från instruktören. Därför försöker jag hela tiden att bli bättre på att påminna mina elever om att berömma sina hästar.

Tänk på vilket stort arbete varje häst genomför för varje ryttare och efter sina egna förutsättningar. En galoppfattning, en skänkelvikning, ett bra språng över ett hinder eller bara något så litet som en fin avsaktning från galopp är värt att berömmas. Tänk också på att det som kan tyckas vara en liten prestation för en häst kan vara ett jättejobb för en annan. Vi arbetar alltid efter hästens och våra egna förutsättningar.

Jag använder ofta rösten som beröm i min ridning. När man använder rösten så behöver man inte släppa tygeln eller ändra sitsen och man kan ge hästen berömmet i direkt anslutning till det man gör. ALLA hästar jag känner reagerar positivt på beröm. De spetsar öronen, ökar tempot, slappnar av och ser allmänt lyckliga ut.

Acceptera att hästen har olika dagar. Även en elev som kommer bara en dag i veckan kan ibland känna att samma häst kan kännas helt olika mellan två olika pass. Ibland kan eleven säga till mig efter avslutad lektion:

-Det kändes annorlunda förra veckan.

-Javisst, brukar jag svar, det var ju ett annat ridpass

Det var en annan dag, ett annat väder, en annan känsla, en annan övning. Jag tycker det är så självklart att varje dag känns olik den andra. Att människor har dagar då de känner sig pigga, trötta, uppåt, neråt, stela, rörliga och så vidare är det ingen som tycker är konstigt. Men varför ska inte hästar få känna likadant?

Jag kan aldrig exakt veta hur mitt ridpass kommer att se ut innan jag har ridit det. Jag kan inte heller lägga upp mina övningar på en speciell nivå innan jag känt efter vad min häst och jag har för förutsättningar just den dagen.

Man rider alltid efter de förutsättningar som är just den dagen. En dag får jag kanske ägna mig år grundövningar eftersom min häst är seg i kroppen. Nästa dag är vi båda på topp och vi kan öva in en ny rörelse som vi håller på att lära oss.

Hästen är en levande varelse, den känner, ser och hör. Det är därför jag fortsätter att rida år efter år och fotfarande känner att jag lär mig hela tiden och att jag får den utmaning jag vill ha. Utmaningen att lära mig förstå och ge varje häst rätt förutsättningar.

Det bästa som finns är att se en häst som blir nöjd över något den just presterat. Hästar har ett mycket tydligt kroppsspråk. Man behöver bara lära sig att känna igen de olika signalerna.

När min häst har presterat något extra till exempel ett lyckat galoppombyte eller en jättefin ökning så ger jag den alltid lång tygel i direkt anslutning till prestationen. Detta är ju inte alltid möjligt vid ridning i grupp. Men en klapp på halsen och några berömmande ord finns det alltid utrymme för!

Jag hoppas ni alla kan känna glädje i ridningen för det är hästarna alltid värda! Hästar är helt fantastiska djur

Så till dagens julinslag. Jag brukar sträcka mig till att ha en liten blinkande ljusslinga runt min förstubro. I USA är det annorlunda. Ni har kanske sett "Ett päron till farsa firar jul"... Efter en titt på youtube så vet jag nu att den filmen är sann. titta här:

Hej! Idag vill jag prata om sadlar. Nu förtiden har alla hästägare minst två sadlar och ibland fler. En till dressyr, en till hoppning och gärna en att rida ut i. En bra sadel kan kosta nästan hur mycket som helst. Mellan 15 000 kronor och upp till 25 000 kronor är inget konstigt.

När jag var liten kommer jag ihåg att man red i militärens manskapssadlar. Sadlarnas ovansida var av läder och undersidan av pressad filt. Dessa var visserligen stoppade, undertill… Men ovanpå satt man rakt på sadelns träbom. Sadlarna var alltid allroundskurna.

På ridskolan red vi i Stübbensadlar av allroundmodell. Stübbens sadlar höll hög kvalitet och låg bra på hästarnas ryggar. Lädret var tjockt och hållbart vilket gjorde att sadlarna inte slets ut i första taget. Men någon stoppning i själva sitsen kan man inte påstå att det fanns.

Att det fanns sadlar av hopp- eller dressyrmodell var man knappt medveten om. Jag red under många år i ponnyallsvenskans elitserie i en allroundsadel av Stübbenmodell utan att reflektera över detta och utan att bli öm i baken. Gabbi som var (och är) ett par år yngre än mig red sitt första ponnydressyr-SM i en allroundsadel. Det var där hon fick upp ögonen för att vissa red i något som kallades för ”dressyrsadlar”. Nästa SM red Gabbi i en begagnad dressyrsadel som hon köpt för 3000 kronor. Hon hade arbetat ihop pengarna till sadeln själv.

När Gabbi hade en dressyrsadel så ville jag också ha en. Jag sparade pengar och kunde efter ett tag inköpa min alldeles första sadel med dressyrskärning. Naturligtvis var det en Stübbensadel och den var stenhård att sitta i. Men att man skulle få ont i baken hade jag fortfarande inte förstått.

Min Stübben Tristan-sadel hängde med under många år. Tills en dag då en bekant till mig skulle sälja sin dressyrsadel eftersom hon gjort sig av med sin häst. I sin ägo hade hon en handsydd Kieffersadel som hon kunde tänka sig att släppa till mig mot löfte om god omvårdnad. För mig var det som att byta från Volvo till Porsche.

Så blev jag ägare till en Kieffer Wien. Den var svart och sydd i tjockt och fint läder. Den låg perfekt an på min hästs rygg. Men den var helt ostoppad i sitsen och stenhård. Att det skulle vara något problem var inget jag någonsin tänkte på. Jag red i många år i min Kieffer Wien utan att få ont i baken.

Så i mitten på 90-talet kom en ny typ av sadel som blev trendig. Den hette Albion och jag ville gärna ha en. Eftersom den här sadeln var så trendig just då så fick man hosta upp ett femsiffrigt belopp för den. Det var annat än min första sadel för 3000 kronor… Så jag sålde mina två gamla vänner, Stübben Tristan och Kieffer Wien. Vinkade adjö och svingade mig upp i min Albion.

Det blev ingen lätt övergång. Visserligen hade min nya sadel viss stoppning i sätet men eftersom jag aldrig besvärats av ömhet där bak så var det inget jag tänkte på. Däremot var min Albion ”tjejskuren”. Det betydde ordagrant att man hade gjort sätet extrabrett av någon anledning, vilken kunde jag aldrig utröna. Det extrabreda sätet gjorde däremot att jag vaknade varje natt under tre veckors tid med sendrag på baksidan av båda låren.

Jag ringde sadelmakaren och berättade om mina problem. –Håll ut bara! Var svaret jag fick och jag antar att sadelmakaren fick många liknande samtal under den här perioden.

Med tiden så tänjde sig mina ben till att passa i sadeln och jag behöll den ett par år trots allt. Ont i baken hade jag aldrig.

2000-talet hade kommit och antalet märken på sadlar hade exploderat. Nu fanns det något för alla. Dessutom hade folk börjat få ont i baken av de gamla sadlarna och krävde alltmer stoppning i sätet.

För mig hade det blivit dags att byta sadel igen. Jag hade fått upp ögonen för ett nytt märke som hette Jaguar. Sadeln var snygg, bekväm och låg framförallt bra på min häst. Att den kostade i princip lika mycket i inköp som hela min första häst hade gjort var inget jag reflekterade över. Jag sålde min Albion och en Kiefersadel som jag haft att rida ut i. Så la jag in lite egna pengar emellan. Därefter kunde jag sitta upp i min Jaguar och fräsa iväg.

Jaguaren hade mjuk och bekväm stoppning i sätet men det var inte det viktigaste för mig för ont i baken hade jag aldrig haft. Den här sadeln blev min bästa vän och jag har den kvar ännu. Den har legat perfekt på tre av mina hästar och jag känner mig hemma och trygg i den.

Som ni förstår har jag aldrig lidit av ont i baken. Kanske är min naturliga stoppning av allra högsta kvalitet! Skulle jag däremot sätta mig i en manskapssadel idag så skulle jag förmodligen tycka att den var i hårdaste laget. På bilden överst ser ni mig och Katla med manskapssadeln på. Ser ganska bekvämt ut ändå!

Idag får ni lyssna på John Lennon och hans julvisa. För visst är det han…?

Hej! Idag vill jag prata dynga! Jag har viss erfarenhet av såväl dynga som dyngstackar, och min uppfattning är att erfarenhet ska man dela med sig av.

Först vill jag prata om dyngstackar. Sedan många år tillbaka så har ridskolan en elevator (bandburen hiss) som leder upp till en container. Vi tippar dyngan i elevatorn och så åker den snyggt och lätt upp i containern, gör en sista djupdykning och landar på containerns botten. Sedan blir det vidare transport till bondens åker. Därefter är kretsloppet ett faktum.

Från början fanns det en djup grop utanför stalldörren där vi tippade ner dyngan. Men med 50 storätande hästar i stallet blev gropen ganska snabbt full. Dessutom trivs råttor i dyngstackar… En gång besökte en elev till häst dynggropen efter ett misslyckat försök att ställa upp på stallplanen utanför stallet. Någon gång i början på 90-talet hade vi alla tröttnat på gropen och den fylldes igen. Därmed var sagan om dynggropen till ända.

Dyngstackar har man mött på i all dess former. En dyngstack karaktäriseras ofta av att den är minst åtta meter hög. Under tiden jag hade mina hästar i stallet i Uppsävja där jag bodde som barn så mötte jag dagligen en gigantisk och imponerande dyngstack.

Denna skapelse fraktades så gott som aldrig bort utan växte och svällde på alla bredder. Under vintrarna då det snöade mycket kunde den dock sjunka ihop litegrand. Vid en äkta gammal dyngstack balanserade man ut på stallets baksida via en gammal trädörr. Utanför dörren möttes man av ett minst fyra meter djupt stup vilket man passerade balanserandes på en smal bräda. Kärrorna hade alltid bara ett hjul!

När man passerat stupet kunde man torka svetten från pannan. Sedan var det dags att ta sig vidare. Ju äldre dyngstack desto fler brädor. Dyngstacken i Uppsävja bestod av ett otal brädstumpar i olika riktningar. Det gick uppåt och neråt och vickade hit och dit.

Det svårast var att ta sig förbi skarvarna på brädorna utan att vicka kärran. Man fick ta sats en bit innan skarven och liksom flyga över. Ibland var brädorna hala av regn eller snö och regelbundet tippade kärran på fel ställe. Då var det bara att dra på sig storstövlarna och klättra ut med grepen för att snygga till efter sig.

En gång rymde Picador genom dörren till dyngstacken och spatserade stolt ut på brädstumparna. Vi fick utföra ett gediget arbete för att vända honom däruppe och sedan få honom att spatsera tillbaka lika snyggt.

Man brukar säga att allt har sin charm men huruvida det fanns någon charm med de gamla dyngstackarna minns jag inte. Container funkar bra tycker jag!

Så skulle jag också vilja avhandla boxunderlag.

I slutet på 80-talet då ridanläggningen vid Jälla stod klar, var det populärt att ställa hästarna på tidningspapper. Gamla tidningar revs sönder i remsor och sedan strödde man med detta i boxarna. Tidningspappret var hyfsat lätt att hantera vid själva rengöringen av boxarna.

Kruxet var bara att när man hade tippat pappret på dyngstacken så behövdes bara en liten lätt vindpust och sedan var hela området beklätt av rivna pappersremsor. Remsorna hängde i träden, fladdrade iväg över ängarna och landade sedan både här och där. Än i dag finns det tidningspapper att köpa för att strö i boxar. Men vi har redan provat!

En vinter var vi tvungna att strö boxarna med torv. Det hade varit dåligt väder hela sommaren och bönderna hade i princip inte fått in någon halm överhuvudtaget. Vi hade redan använt torv till ett par hästar som hade problem med hosta då de stod på halm.

Torv är relativt lätt att ha att göra med då man gör rent, dyngstacken blir inte så stor och en och annan besökare i stallet tar med sig en säck torv med gödsel i för att ha i trädgårdslandet hemma. Så lång var allt väl med torven.

Den stora baksidan upptäckte vi efter någon månads användande. Hästarna hade inget att göra. De få kakorna halm de fick som sysselsättning tog slut redan efter ett par timmar. Så sedan var det väggätande som gällde. Detta fick till följd att vi fick köpa in nya väggskivor och rusta stallet. Det blev en dyr vinter och torv, det har vi provat.

Nu står alla hästar utom två på halm. Halm är mitt favoritströmedel. Hästarna har full sysselsättning med att tugga halmstrån. Halmen är mjuk och skön att sova på. Det är faktiskt vetenskapligt bevisat att hästar som står på halm sover fyra gånger så mycket som hästar som står på spån eller torv.

I år har det återigen varit ett sådant år när bönderna knappt fick in någon halm. Men vi har lyckats köpa upp tillräckligt mycket för att vi ska klara vår förbrukning.

Varje dag skeppar vi våra halm- och dyngkärror fram till elevatorn på en ytterst liten ramp av stål. Sedan tippar vi kärran på bandet och innehållet åker lugnt och stilla upp på bandet. Längst däruppe tippar det över kanten och försvinner. Vi vinkar adjö, vänder på kärran och går in i stallet för att hämta nästa lass.

Slut på dynga för idag!

Dagens julvisa:

Tänk vad man hittar på nätet. Dansarna i inlägget under detta har visst gjort ännu en dansvideo. Där ser man!

Hej! Idag har vi tränat för Uffe. Han hade som vanligt nya idéer som han gärna prövade på oss. Som tur är så har vi lärt oss tyda hans något djupt ingående beskrivningar och kan utföra övningarna utan att få allt för mycket skäll.

Ronaldhino hade en sån där dag när energin sprudlar. Det har han för övrigt för det mesta. Kanske skulle det vara intressantare att tala om när han inte har en sån dag...

Idag passade det i alla fall utmärkt att ha mycket energi eftersom vi gjorde ganska jobbiga övningar. Rolle testade reaktionerna på de andra hästarna i gruppen genom att tvärvända och sätta av i full fart åt fel håll ett par gånger. Han fick med sig åtminstone Elins häst som bär det passande namnet Big Bang, vilken inte är bang på att dra en repa.

Efter det försökte vi hålla oss lite mer till övningarna...

Samlingar och ökningar i trav och galopp. Efter det galoppombyten och som avslutning samlingar och ökningar i trav och så några galoppiruetter.

 Rolle blev riktigt trött och det inträffar inte ofta. Han slängde sig direkt på rygg när han kom in i boxen för att klia av sig svetten. Sedan åt han med god aptit av lunchmaten.

Själv satte jag mig på läktaren för att se övriga grupper. 

Ridskolan var representerad med två ekipage idag. Emilie red Lola och Karoline red Uniek. Båda två är väldigt ambitiösa hästar som alltid jobbar på och gör sitt bästa. Lola är en häst med kvaliteter utöver det vanliga och hon och Emilie har nu efter några träningar börjat känna varandra riktigt bra. Uniek har blivit allt starkare under tiden han har varit här och det märks inte minst på hans förmåga att hålla takten och bära sig.  

Träningen kändes jättebra trots att det var onsdag och inte torsdag! 

Idag är det Hanna, Anna, Sara, Camilla och Whisper som underhåller oss med en juledans. Väl inövat och bra framfört!

Hej! Jag har funderat lite över det här med julmat. Det har väl inte så mycket med hästar och ridning att göra förutom att för många julbord i magen påverkar vår kondition i hög grad.

Själv är jag en anti-julmatsperson. Inte för att jag tycker det är fel att äta speciell mat på julen utan helt enkelt för att jag inte tycker om den. Jag har strandat på barnmatsnivån och sitter fotfarande och petar i köttbullar och prinskorv medan andra ”vuxna” runt omkring gärna kommenterar och tjatar för att jag ska klämma i mig en bit sylta.

Med åren har jag blivit en mästare i att hitta på svepskäl. Nej tack, jag åt för mycket till frukost. Nej tack, jag har problem med gallan. Nej tack, jag tycker sill är mycket gott men jag får utslag. Nej tack, jag ska göra en stor operation i morgon och måste fasta.

Själv har jag för länge sedan kapitulerat inför det faktum att jag inte är någon julmatsperson. Jag tycker om sällskapet och stämningen kring bordet så länge jag får ha en ensam prinskorv och två köttbullar på fatet. Man kan vara lycklig även över det lilla och jag kan känna stark julefrid tillsammans med min prinskorv!

Jag har redan besökt ett julbord i år. Det var ombord på Ålandsfärjan för ett par veckor sedan. Jag hade väldigt trevligt sällskap och lyckades närapå i smyg sno åt mig en portion spagetti och köttfärssås från barnbordet.

Jag måste säga att det julbordet var ett av de bästa jag någonsin varit på. Förutom spagetti så fanns det bland annat potatisgratäng, fläskfilé, kladdkaka, chokladmousse och smågodis. Hade det inte varit för att jag måste skämmas över Björn som tog fem fulla fat med mat så hade upplevelsen varit fulländad.

Jag var dock lite orolig över att de skulle ha lagt sardeller i potatisgratängen men efter en noggrann undersökning så visade det sig vara sardellfritt. Gabbi säger att sardellerna ”smälter”. Men det spelar ingen roll för jag vet att de är där!

Nu är det inte så att jag är petig överlag. Andra delikatesser som spagetti, ostbollar, mjölkchoklad och brieost kan jag äta i mängder. Det är bara de där övervakande och fördömande blickarna som oroar mig lite. Man kommer liksom inte undan…

Inom kort ska jag besöka ännu en tillställning med julmat och då ridskolans regi. Styrelse, anställda och andra ”involverade” brukar träffas i cafeterian och äta julmat som avslutning på ännu ett bra år. Det är väldigt trivsamt och kul! Jag brukar dessutom få hålla ett kort tal vilket jag är väldigt bra på! Men lite utanför känner man sig ändå när man sitter mellan dignande jultallrikar och försöker få sin prinskorv och de två köttbullarna att räcka i en evighet.

Jag vill uttrycka mig så här; Jag unnar er alla att äta tills ni spricker. (Fast klaga inte på dåligt flås och spruckna ridbyxor när ni rider julkursen sedan!) Men låt mig fira jul i frid med min prinskorv och de två köttbullarna.

Jag skulle angående ämnet julmat vilja skänka en varm tanke till min omtänksamma mamma! Vi brukar alltid bli bjudna på mat i mitt barndomshem ett par dagar efter jul. Mamma har för länge sedan slutat tjata om sylta och pastejer och serverar helt enkelt potatisgratäng, kött, grönsaker, ost och räkor . Den middagen ser jag alltid fram emot!

Korv, korv på er allihop!

Dagens jullåt är en av de vackraste julsånger som någonsin skrivits. Tänd ett ljus och lyssna på följande!

Hej! I lördags var det en vuxen elev som ramlade av oturligt på hopplektionen och landade rakt på en bom. Tre revben gick av. Oj, vad ont det måste ha gjort. Själv har jag bara brutit ett revben vilket fick till följd att jag gick runt som Pomperipossa och väste åt alla att de under inga omständigheter fick skratta eller göra något roligt så jag själv måste skratta.

Naturligtvis var det precis vad folk gjorde när de fick se mig komma dubbelvikt i korridoren hasandes och väsandes. Varje gång någon sa något kul var jag tvungen att hålla med båda armarna runt bröstkorgen och vika mig ännu mer dubbel. Fy skäms alla som skojades då, det har jag inte förlåtit än!

Jag skulle vilja ta tillfället i akt att göra er uppmärksamma på att det faktiskt är en stor hjälp att ha säkerhetsväst på sig vid hoppning. Idag har de flesta junioreleverna väst när de rider. Det är värre ställt med de vuxna. Man kan kanske dra paralleller med användandet av cykelhjälm. Alla vet hur viktigt det är men få statuerar exempel.

När man rider ramlar man av! Förr eller senare. Det är få gånger som hästen är den skyldiga. Oftast är det vi människor som får balansproblem inte riktigt har insikt eller inte hinner reagera i tid. Säkerhetsvästen är en bra investering just inför hoppning och uteridning. Jag brukar säga att så länge man bara landar på den platta ridhusbottnen brukar man klara sig med att bli mörbultad. Men landar man på en bom eller en sten så gör man sig illa. Säkerhetsvästen ger både stötdämpning och jämnar ut trycket om man landar på något.

Så vuxenelever, varför inte ge er själva en säkerhetsväst i julklapp? Det finns jättesmidiga västar nu för tiden som verkligen formar sig efter kroppen. De kostar lite mer men är också lite bättre.

Kom ihåg också att ni kan hjälpa oss instruktörer att undvika avåkningar genom att verkligen lyssna, fråga och säga till om man blir osäker. En sak som jag tycker är viktigt är att eleverna kommer en i taget hela tiden så man hinner hjälpa och kommentera varje elev innan nästa ekipage kommer på hindret.  Som instruktör har man tränade ögon och kan se i god tid vilken hjälp elev och häst behöver för att ta sig över hindret på bästa sätt. Det är också viktigt att lyssna på det instruktören säger efter språnget så man kan rätta sig till nästa språng.

Glädjande nog är det få som ramlar av vid ridning på ridskola och mycket sällan man gör illa sig. Ridning på ridskola räknas som säkert utövande av sport. Däremot får man ändå inte glömma bort att man kan göra sig illa.

Färdigpredikat!

Jag fick ett mail från en kusin som blivit förfärad över en rosa häst:

"Den här nyfödda ponnyn ser verkligen levande ut när den kryper. Den kan också nynna My Little Pony-sången och säga elva olika fraser på svenska. Krypfunktionen aktiveras på ponnyns rygg. Välj mellan två olika ponnyer: Pinkie Pie och Scootaloo".
 
Nåja, visst har vi väl sett en eller annan ponny krypa över åren. Mestadels ut ur hagar. Gräset är som bekant alltid grönare på andra sidan. Och att "tala med hästar" har ju varit ett populärt "yrke" de senaste 10 åren. Och visst finns det väl en o annan som har blivit rik på det. Men den här leksakstillverkaren har nog tagit det hela lite väl bokstavligt? Eller vad tror du?

Jo jag tror att den där rosa hästen är väldigt underlig. Fast kanske är det ändå roligare att leka med en rosa, krypande och talande ponny än med kottar och pinnar vilket var fallet när vi vuxna var små. Tänk på det ni barn!

Dagens julvisa är en riktig klassiker från 1974 med Slade. Jag måste säga att sångaren har en avundsvärd frisyr och gott om hår i ansiktet. Lite varulvsvarning…