Hej! kom ihåg att alltid vara snälla mot era husdjur! Jag hittade en liten film som heter Hamsters Revenge. Den kan ni se här nedanför. Så kan det gå!

Hej! Igår hade vi riktigt roligt på lektionerna. Både hästarna, eleverna och inte minst jag. Det var ju som sagt dagen D för vår stora julkadrilj. Ett alldeles för sällan förekommande inslag i ridlektionsverksamheten. Varje år lovar jag mig själv att eleverna ska få rida mer kadrilj. Men så börjar jag med något annat som jag tycker vi ska fila på och så plötsligt är terminen slut.

Kadriljen den sista lektionen för terminen är det ändå inget som rubbar. Jag hade tagit med mig musik på ett kassettband. Man vet nämligen aldrig om CD-spelaren fungerar eftersom den är så känslig för damm. Damm är något som det finns gott om i en ridmanege…

Alltså hade jag med mig musik på ett kassettband. Kassettband är för övrigt något som man blir utskrattad för om man frågar efter dem i en vanlig elektronikbutik. Men jag har hittat en hylla med kassettband på Klas Olsson. Där blir man inte utskrattad för där köper folk en massa konstiga grejor hela tiden.

Musiken var klassisk julmusik och i år av det lite vackrare slaget. Juleljus och Hossiannor och stjärnor och snöfall. Förra året var det dunka, dunka julmusik. Det gäller att variera sig.

Innan lektionen började så skulle jag rigga upp musikmaskinen. En liten sak inköpt på Biltema för inte så många kronor. (Detta säger jag bara till mitt försvar vilket ni snart kommer att förstå!) Mina grupper skulle hålla till på den högra sidan av ridhuset och ”bergsprängaren” har sin fasta plats på den vänstra sidan.

Så jag hämtade den, en förlängningssladd och mitt kassettband. Sedan gick jag bort för att ställa bandspelaren på sargen. Det var ganska högt och jag fick sträcka mig ordentligt för att nå upp. Jag placerade bandspelaren på sargkanten, trodde jag… I samma sekund som jag släppte taget om handtaget försvann bandspelaren med ett brak ner på cementgolvet i fodergången på andra sidan sargen. Själv stod jag kvar i manegen med bara sladden i handen. Min första tanke var; - Måtte jag inte behöva sjunga själv hela kvällen…

Jag öppnade sargdörren och kikade in i gången. Där låg bandspelaren. Den såg rätt så intakt ut. Ett antal små gråa och svarta plastbitar låg visserligen utspridda på golvet omkring den. Jag böjde mig ner, lyfte upp bandspelaren och skakade försiktigt på den. Det rasslade därinne, men inte så mycket som jag trott. Jag kollade på de små plastbitarna och konstaterade att det nog mest uppstått några skönhetsfel på maskinen men att inga viktiga bitar saknades. Både luckan och knapparna satt kvar.

Ett test kvarstod dock. Jag satte i kontakten i väggen och tryckte på Play. Maskinen rosslade till och sedan kom några svajiga toner från mitt julband igång. Det lät lite som musiken kan göra när man ser på en riktigt gammal film. Jag tyckte nog att det förhöjde stämningen ytterligare. På allvar och inte bara som försvar!

Så kom resten av eleverna in i manegen. Jag hade ett par elever igår som följt mina anvisningar om att klä upp sig. En elev hade ridkavaj och extra fina ridbyxor och en annan hade tomtetröja och tomteluva. Dessa elever vill jag tacka särskilt eftersom de hade vågat klä ut/upp sig. Ni var mycket, mycket stiliga!!! Till nästa år vill jag se fler utstyrslar på julkadriljen tack! Man blir aldrig för gammal för att ha lite skoj!

Så värmde vi upp hästarna i vanlig ordning. Jag brukar berätta en rolig sak om uppvärmning för mina elever. Det var nämligen så att jag skulle ha lektion i en duktig grupp som jag hade. De flesta av eleverna i gruppen hade ridit i många år för mig så vi kände varandra väldigt bra. En gång när lektionen skulle börja så var det en av eleverna som sa; - Ulrika, nu har vi ridit så länge för dig, och det här med framridning det tycker vi att vi kan nu. Kan vi inte bara hoppa över det?

Tillbaka till kadriljen. Efter avslutad uppvärmning så red vi igenom programmet i skritt. Ett par nya svårigheter för året var tillagda och eleverna fick koncentrera sig hårt. De red i kors och tvärs över spåret. Vände in mellan varandra och gjorde halva volter och andra snirklar. Red i par och möttes och skildes.

Sedan red vi till musik och i alla gångarter. Trots en och annan härdsmälta så blev det jättesnyggt. Läktaren var fylld av fikande elever så vi hade en bra publik som till och med gav ekipagen stående ovationer vid några tillfällen!

Musiken spelade under hela lektionen om än inte med samma höga volym som vi hade väntat oss. Men det berodde på att bandspelaren hade fått hjärnskakning!

Hej! På söndag är det julshow! Showen är en kär tradition som är lika gammal som ridskolan. (Det vill säga 21 år) Jag kommer ihåg den allra första julshowen då anläggningen var precis ny. Jag kommer ihåg ridskolehästarna, människorna och stämningen.

Jag kommer ihåg ett år i början på 90-talet då vi fick för oss att vi skulle köra två föreställningar efter varandra. Vi annonserade i tidningen och spred vårt budskap vida runt. Och folk kom det, vi fyllde läktarna båda föreställningarna och vi var allihop helt utbrända i ”flera månader” efteråt.

Det var också det året Annso fick för sig att hon skulle visa ”Ungersk post” för publiken. Det innebär att man står uppe på två hästar samtidigt. Ett ben på varje. Annso gjorde ett enda försök på morgonen i skritt med Jesper och Domino som parhästar. Så bestämde hon sig för att det nog skulle gå. Showen var fullsatt när Annso gjorde entré i manegen. Hon travade in på darriga ben. Den ena hästen var närapå en decimeter mindre än den andra vilket utgjorde ett smärre balansproblem. Allt gick bra till ungefär mitten på långsidan då hästarna bestämde sig för att springa åt varsitt håll. Efter det har vi inte visat Ungersk post på någon mer julshow.

Ett minnesvärt nummer var när Elin skulle ”rida på ring”. Det innebär att hästen rids med enbart ett rep runt halsen, ingen sadel och inget träns. För att showa till det hela så klädde

Elin ut sig till Pamela Anderson. Det var ju populärt med Baywatch då. Elin hade en rosa baddräkt, stor gul peruk, två badbollar i baddräktens framkant och nylonstrumpor. Det sistnämnda skulle strax visa sig vara ett ödesdigert misstag. Nylonstrumpor och barbacka är ingen hit. Just när Elin fått upp farten så visade sig strumpornas glidförmåga och Elin formligen svischade av och landade längst upp på sargväggen. Sedan gled hon likt för mycket ketchup på en varmkorv ner på manegebotten. Vi har ridit på ring efter det men aldrig mer i nylonstrumpor…

Ett par år hade vi en sjungande konfrencier i form av vår instruktör Ingrid. Det sista året som Ingrid sjöng var hon väldigt magsjuk under hela showen. Ingrid satt till häst i långklänning, volanger, boa, glitter och mikrofon. Så gjorde hon entré på en skumpig hästrygg sjungandes någon julsång. Ingrid skumpade runt och publiken hurrade. Varje gång hon kom ut i kulisserna fick hon ta sig springande från ridhuset för att ta itu med sin sjukdom. Det året beundrade jag Ingrid för sin insats. THE SHOW MUST GO ON!

En av de mest nervpirrande julshowerna hade vi för bara några år sedan. Vi har alltid generalrepetition på morgonen och kadriljen bestående av över tjugo ridskolehästar var inne för att öva på sin uppvisning. Gabbi skötte ljudet…

Vi red naturligtvis fel väg och var tvungna att börja om. Vi vinkade till Gabbi att starta om bandet men musiken bara fortsatte på högsta volym. Till slut var vi tjugo ryttare som satt och vinkade och tjoade. Musiken spelade…

Så kom Gabbi ut på läktaren med någonting svart och fyrkantigt i handen. Det var fronten till vår stereoanläggning… Med alla knappar och lite rattar på. Alltihop hade ramlat loss och det var bara några få timmar till showen.

De timmarna lärde vi oss sköta en ljudanläggning genom att sticka in fingrarna inne i ljudanläggningen och trycka på olika ställen bland sladdar och kretskort. Ingen märkte något under showen, ljudet lät ungefär som vanligt men de som satt med händerna inne i apparaterna i domartornet hade det svettigt. Ingen drabbades dock av elchocker men jag säger bara en sak, prova inte detta hemma!

Julshow är verkligen julstämning för mig. Det roligaste är också att det är en lika välbesökt tillställning år efter år. Glöm inte att komma i tid på söndag. Showen börjar 13.00 men biljetterna säljs från 12.00 Alla är Välkomna! Mer info finns på www.uppsalaponnyklubb.se

Dagens visa, jag säger bara; Oh holy night!

Hej! En julafton när vi barn var små så skulle min pappa vara stand in för tomten på julaftonskvällen. Tomten hade väl extra mycket att göra det året eller så. Kanske var barnkullarna stora på 70-talet. Pappa gick i alla fall ut för att köpa tidningen. Det där med tidningen är vad jag vet en tradition i många familjer.

Vi barn visste att så fort pappa gått för att köpa tidningen så dröjde det inte länge förrän tomten plingade på dörren. (Vi hade nämligen ingen skorsten...) Så vi satte oss i köksfönstret och tittade ut över den mörka åkern som låg utanför. Några stjärnor lyste upp himlen och gjorde att man kunde ana skogsbrynet som låg en bra bit från huset.

Vi väntade och väntade... Så till slut kunde vi skönja det mycket svaga skenet från tomtens lykta allra längst bort i skogsbrynet. Det var ett svagt fladdrande sken knappt synligt för ögat. Hade vi inte vetat att tomten var på väg så hade vi aldrig sett det.

Alla vi tre barn stirrade på lyktans sken utan att så mycket som blinka. Ute var det becksvart så när som på det lilla, lilla ljuset som fladdrade fram och tillbaka medans tomten gjorde sin vandring. Kunde han inte hitta en bätte parkering för renarna, tänkte vi barn där vi satt med näsorna klistrade mot fönstret.

Den här julen var det ovanligt mycket snö på de Uppländska slätterna. Vädret var kallt och snön låg djup med skaren som en skyddande hud.

Tomten gick, skenet fladdrade och vi barn hade börjat gäspa vid det här laget.

Sakta närmade sig ljuset vårat hus och efter vad som kändes som en mycket lång tid kunde vi ana tomtens figur i den svarta kvällen. Tomten lyfte mödosamt upp det ena benet. Satte ner foten på skaren och så snart han tog vikt på benet försvann det genom snön ända ner till knädjup. Så lyfte tomten det andra benet och proceduren började om.

Lyktan höll han högt i ena armen och för varje mödosamt steg vajade den till och ljuset fladdrade därinne. Över axeln höll han den efterlängtade säcken med våra paket i.

En evighet hade gått när tomten till slut knackade på. Vi sprang för att öppna och möttes av en andfådd och utmattad tomte som behövde få något att dricka, omedelbart. När detta var ordnat så delade tomten med darrrande hand ut julklapparna. Och av någon konstig anledning så stod min mamma och skrattade hysteriskt bakom tomtens rygg.

Efter den gången så gick inte min pappa så långt bort för att köpa tidningen och vi barn fick snällt vänta i vardagsrummet tills tomten plingade på dörren.

Hej! Nu stundar snart julen! En del av er därute har redan köpt de julklappar som ska köpas. Många springer yra runt och trängs i butiker iklädda alldeles för varma jackor och med andan i halsen utan att egentligen veta vad man är ute efter.

Känslan när man sent på kvällen, dagen innan julaftonen har slagit in de sista paketen är obeskrivlig. Det är en världsomspännande känsla av lättnad som sveper fram i natten. Paketen ligger på hög under granen och det är bara ett fåtal timmar kvar innan allt papper åter skall slitas av i en hast.

I all denna hets kan det vara svårt att hinna sitta ner och författa bra julrim till sina klappar. Därför har jag letat upp ett par bra rim åt er som ni gärna får använda. Här kommer de:

Pip och tjut
skrän och larm
Vila din mässingsstrut
i denna trefotade arm

Hus som blinkar
stjärnor som vinkar
vid stormande hav
där skepp gått i kvav

Till kvinnan för baken
Mot mannen ett vapen

Köksmojänger schaber kostar,
här en pryl som ständigt rostar

Hur gjorde du egentligen förr
när du satte fast skräp på din kylskåpsdörr?

När din TV på ålderns höst
slutligen faller isär
må det vara en liten tröst
att iallafall ha den här

Många av oss föräldrar till barn i mellanstadiet kommer att få en egenhändigt inslagen present från våra barn. Detta paket innehåller ett par rätt så omaka salladsbestick, en vackert broderad lampa med träram eller en namnskylt till ytterdörren gjord på en snedsågad träbit med efternamnet inpräntat med en brännpenna i stort sett rättstavat. Detta är mycket uppskattade presenter som kommer att pryda hemmet för all framtid!

Ära vare gud o höjden

Denna har jag gjort i slöjden!

Är det så illa att ni inte har köpt något av det ovan skrivna så kommer några rim som går att använda lite hur som helst. Fast det blir svårare att gissa förstås… Här är dom:

Jag har slut på julpoesi
vad beträffar innehållet häri

Eller…

Här är ett rim på ditt paket
Innehållet? Tja, vem vet.

Eller…

Att rimma var rena pärsen,
öppna klappen och skriv själv versen

Lycka till med julklapparna nu!

Hej! Idag gästbloggar Sara Husén. Hon har skrivt ihop ett välförtjänt tack till alla som "jobbar i kulisserna" när man tävlar. Jag håller helt och fullt med henne att all hjälp man får under tävlingsdagarna är ovärderlig. Här kommer det:

Ett litet tack så här i slutet av året

Nästa söndag är det julshow på UPK. Julshowen innebär slutet för verksamhetsåret och samtidigt början på nästa.

För några veckor sedan avreds också klubbmästerskapet. När klubbmästerskapet är över är också (för det mesta) tävlingssäsongen över och en period av vila och träning inleds. Och därmed vill jag ta tillfället i akt att tacka alla hästskötare under året som gått.

     Att hålla på med den fantastiska sporten ridning innebär att man inte bara engagerar sig själv och sin häst utan hela familjen blir indragen i sporten. Detta har säkert ni pojk-/flickvänner, mammor/pappor, små-/stora syskon, mormor/morfar/farfar/farmor, kompisar m.fl fått erfara… Helt plötsligt är det fullständigt normalt att gå upp kl 4.15 en söndagsmorgon när snålblåsten viner runt knuten och minusgraderna bara blir fler och fler!

     Men det är ju så att utan er och ert stöd skulle vi inte kunna hålla på med denna fantastiska sport! Jag tänkte därför passa på att tacka några av er, vissa har följt med mig på tävling andra jag har observerat vid andra tillfällen. Men vi nämner ju inga namn här på bloggen så allt är helt anonymt…

     Som hästägare med heltidsjobb och pendling uppskattar man hästskötare tant A (också mormor till ”min” häst) som en lördagsmorgon, just när stackars hästägaren står med dammtrasan i ena handen och tvättpåsen i den andra och undrar hur dygnets timmar skall räcka till, skickar ett sms ”jag har aptråkigt hemma och vädret är för dåligt för promenad, så nu åker jag ut till stallet och mockar och gör mat till madame”. Sånt kan få en hästägare att nästan gråta av tacksamhet. Att dessutom alltid få boxen mockad tävlingsdagar är en obeskrivlig lyx!

     Några andra (lite yngre) hästskötare, vi kan kalla dem fröken ”Åker” och fröken ”Berg”, följde med på tävling en dag och fick där uppleva hur deras instruktör efter avslutat program och omklappning av hästen försvann som en virvelvind ut i kulisserna arg som ett bi… Det gick dock fort över och idag är jag nöjd även med den tävlingen och tackar er för god omvårdnad av hästen och mycket skratt i bilen.

     En annan hästskötare (dock lite äldre) är mamma i team Pernler. Hon ser till att ryttaren alltid har vätska att dricka och tvingar ryttare att efter avslutat program berätta allt man gjorde bra inne på banan. Usch så svårt det är men visst har vi blivit bättre?

     Tränaren är också någon ovärderlig i teamet kring tävling. Tränaren i detta fallet, hon börjar på U och brukar vanligtvis skriva här på bloggen, förtjänar också ett tack. En tränare får stå ut med så mycket kommentarer under en träning att jag ibland undrar hur hon orkar. ”fasen också att jag inte kan rida ordentliga hörnpasseringar” – sa adapten. ”Hm, nej du misslyckades ju förstås med 1 av ca 25st i det här programmet”  - svarade tränaren och fick därmed tyst på adapten. 

     Några andra som är värda att tacka är alla mammor. En viss mamma, tant F som äger ett konditori i staden, tycker gärna om att matcha hästens täcke med sin väst vilket lyser upp tillvaron för oss alla. Hon är också expert på resultaträkning och att prata med sekretariaret.

     Att hela familjen engageras syns t.ex i familjen …. (något som behövs för att glödlampan ska lysa eller något som vatten kan vara). Morfar lånar ut bil, mormor tröstar & grattar & går med hästen, mamma är allmänt nervös & kör bilen & sms:ar fortfarande tränaren dagen innan och kollar att hon räknat rätt på starttid (det är nog tur att hon gör det för det är oftast fel…) och dotter rider.

För en annan (aningen yngre) hästskötare var dagen en mognad och upplevelse, vi kan kalla henne ”fröken Guvå”. Hon insåg snabbt att en pendlande chaufför som är lagom nervös inför tävlingen gärna sjunger med falskt i alla reklam – jinglar på radio, hon insåg också att en dressyrtävling håller på LÄÄÄNGE på söndagkväll och att gympaskor & tunna överdragsbyxor inte är rätt klädsel vare sig på tävling eller när man skall åka moppe hem på kvällen i minusgrader…

     Sist men inte minst vill jag tacka två som faktiskt inte får vara anonyma. Det är mina underbara föräldrar som under hösten har fått återuppväcka tävlingshjälpen och följde med en gammal Volvo till Hallstahammar och hem igen.

Mamma - jag hoppas du förstod piken om mina stövlar, det är snart jul… För er som inte förstår kan jag berätta att mamma kommenterade att mina stövlar hållit i snart 10år och jag svarade ”jo så blir det. De är ju så dyrt att köpa nya”… Och pappa – du var jätteduktigt på att ta av benskydd, putsa stövlar och lugna nervös dotter, så som du alltid gjort.

     Så till ALLA hästskötare där ute, ni gör ett underbart jobb och utan er skulle inte sporten funka! God jul på er och jag hoppas och tror att alla UPK:are fortsätter att ta lika väl hand om er och visa er uppskattning nästa säsong som vi gjort under denna.

 //Sara H

Här kommer så dagens julevisa kombinerat med en dans som man kan öva in om man vill.

Hej! Idag vill jag börja med att lägga in en kommentar som jag fått angående gårdagens inlägg. Vi är många i grepklubben!

Urkul blogg 081209!

Men stålhättor är inte alltid till hjälp, ibland kan den maximala oturen infinna sig!

Jag hade en kollega från utbildningen, som efter examen for hem till mörkaste Småland för att ta över en stor mjölkkogård tillsammans med sin syster. Hon hanterade dagligen högaffeln iförda sina stålhättade stövlar. En dag bar det sig inte bättre än att hon spetsade sig själv rejält i foten. Vilken tur att hon hade stålhättor tänker ni då! Men hon spetsade sig strax bakom stålet på hättan, och inte nog med det, högaffelns ena "pinne" satt fastkilad mot stålhättan, det gick inte att dra ut högaffeln.

Ambulans tillkallades, och de kunde inte ta in henne i ambulansen, eftersom högaffelns långa skaft var ivägen. Det var lite ohanterbart på båren... Brandkåren tillkallades, som sågade av skaftet, och min kollega äntligen kunde tas in i ambulansen och fick senare hjälp på sjukhuset att avlägsna högaffeln och en antibiotika kur. Hon är idag helt återställd och kan skratta åt eländet!

Trots denna händelse, kan det rekommenderas att använda stövlar med stålhättor vid lagårds- och stallarbete!!!

Idag hade vi jultema på Uffe-träningen. Therese, Karro och Malin hade alla röda tröjor på sig. Gabbi hade röda byxor. Själv fick jag jobba så hårt att jag blev illröd i ansiktet. Min röda färg var mycket djupare än färgen på något av klädesplaggen. Som pricken över i så började jag efter en särskilt jobbig övning att höra bjällerklang.

-          Hör ni julmusik? Frågade jag de andra. De tittade konstigt tillbaka. Då förstod jag att ringandet i öronen bara var mitt eget.

Tänk så stämningsfullt det kan bli på en vanlig ridlektion. Jag skrittade en liten stund och ljudet av bjällror avtog något. Även svimningskänslorna lade sig men den röda färgen hade kommit för att stanna.

Kan man svimma till häst? Jodå, det går utmärkt. Fråga Sara Husén, hon har provat. Sara red en gång i tiden lektion för Gabbi. Hon skulle träna lite extra inför en dressyrtävling med Calippo.

Sara var överambitiös och Gabbi var hård. Den gången var det Gabbi och inte Sara som var ”major”! Kombinationen ledde till att Sara rätt som det var kände hur blodet försvann från hjärnan. Därefter svimmade hon helt enkelt. Hon satt kvar i ett töcken längs kortsidan men sedan rasade hon rakt ner i spånet som en säck potatis i nedförsbacke.

Plums! Gabbi fattade ingenting. Sara kvicknade snart till och satte sig upp. Efter den dagen kunde man ibland se Sara vända in på medellinjen efter en särskilt jobbig övning. Så böjde hon ner huvudet en stund innan hon red vidare. Man lär så länge man lever.

Hästar kan också svimma. Jag hade en häst som kunde hamna i så djup avslappning att han ”svimmade”. Som tur var hände det aldrig då jag red utan bara när han stod i boxen och tänkte på något särskilt trevligt som en påse morötter eller en hage full av gräs.

Man kunde se hur hans huvud sjönk längre och längre ner. Så plötsligt vek sig benen och han föll pladask ner i halmen och försvann bakom boxväggarna.

Sekunden efter brukade han kasta sig upp igen och se sig oroligt omkring.

-          Var det någon som såg?

Han såg rätt så kul ut så ibland la vi oss i bakhåll och väntade på att få se honom ”svimma”. Veterinären hade förstås förklarat för mig att det var ett helt ofarligt fenomen!

Apropå svimningar så tog vi på vårt senaste instruktörsmöte upp ämnet sadelgjordar. Några av instruktörerna hade nämligen uppmärksammat att det händer att eleverna drar åt sadelgjordarna alldeles för hårt.

Våra sadelgjordar har ju resår för att behålla rörlighet runt hästens mage. Sadelgjordar med resår är något mer följsamma och därmed bekvämare för hästen att arbeta i. En nackdel är dock att det faktiskt går att dra åt gjorden för hårt genom att resåren ger efter rätt så långt ju mer man drar.

Så jag skulle vilja skicka ut en uppmaning till er elever att dra sadelgjordarna försiktigt. Dels så ska man alltid dra gjorden i omgångar. Börja med att spänna löst. Dra åt lite en gång till innan du sitter upp. Tänk på att man alltid ska kunna få in en hand mellan hästens mage och sadelgjorden. Efter framridningen kan man kolla sadelgjorden en sista gång utifall hästen har slappnat av och man kan dra ett hål till. Men det är inte säkert att man måste dra åt mera.

Det är väldigt besvärlig för hästen att gå med sadelgjorden för hårt åtdragen! Det är obehagligt, hämmar rörelseförmågan och kan i värsta fall leda till svimning. (Jag skojar inte!)

Jag har träffat på många fall av för hårt åtdragen sadelgjord på lektion. Vi har i första anblicken misstänkt kolik, hälta och feber. Så fort hästen fått rum att andas ordentligt igen så har symptomen försvunnit på en sekund.

Ett annat sadelgjordsfenomen vill jag tillskriva mina kära dressyrtanter. Det är en liten grej som jag tycker är ganska skojig. Mina ”tanter” är väldigt noga med att det ska bli rätt med utrustningen (guldstjärna för det) och de är också duktiga på att fråga.

Men det här med hålen på sadelgjordsstropparna under sadelkåpan tycker de är ett gissel. Jag vet inte hur många gånger jag fått höra kommentaren:

- Men han hade ju hål nummer tre förra veckan!

Och jag vet inte hur många gånger jag svarat att det finns olika långa sadelgjordar, att vi tvättar gjordarna och hästen har fått en annan, att det finns stroppar även på den andra sidan av sadeln och att gjorden kanske spänts upp eller ner på den sidan sedan förra veckan.

Heder åt dressyrgrupperna, ni kan rida öppna, sluta och bakdelsvändning, men det här med gjordarna är svårt att få in. Men nu kan ni klippa ur denna lilla text och ha i jackfickan. Ta fram och läs på! Kan hända är det flera som känner igen sig fast de inte rider på någon av mina dressyrgrupper. Ni kan i så fall också klippa ut den lilla delen av texten.

Var så goda och svimma lugnt!

Dagens julvisa med tanke på att lucia är i antågande:

Hej! Jag vill hälsa en av våra nyare och yngre medarbetare välkommen till stallets tuffa och hårda värld efter att hon just har klarat inträdesprovet. Nu vill inte jag hänga ut folk med namn hur som helst här på bloggen. Men jag kan avslöja att hon har samma förnamn som en viss kollega med efternamnet Husén. Denna persons efternamn rimmar också på något som är aktuellt, nämligen (tomtens) skägg.

I vilket fall provade hon i helgen ett moment i stallet som vi alla mer eller mindre provat. Nämligen att hugga sig i foten med grepen. Ibland när man står där i stallet och svingar grepen så kan man nära på känna sig oövervinnerlig. Så tar man ett riktigt sving-grepp om handtaget och trycker till i halmen, tror man. Fast i samma sekund som man trycker till så inser man att det är ens egen fot som är måltavlan.

Jag har själv provat det här grep-greppet! Nåväl den här personen högg sig i foten, blev blockhalt och fick skutta runt på ett ben resten av dagen. Som tur är kunde hennes mycket trevliga och omtänksamma mor rycka in och hjälpa till med en del av de resterande sysslorna. Denna mor är vi många som känner. Nu vill jag inte hänga ut henne heller men för er som är lite extra nyfikna kan jag ju avslöja att hon har samma förnamn som en viss Fröken Sverige vinnare med efternamn som börjar på Ryd- och slutar på –ing. Hennes efternamn rimmar förstås också på skägg (tomtens, eftersom det snart är jul).

Senare blev det till att åka och visa upp hålet i foten för doktorn.

Det är när man står där med grepen i foten som man förstår varför arbetsgivaren tillhandahållit skor med stålhätta! Det är också då man undrar varför de står på hyllan i omklädningsrummet i stället för att sitta på fötterna. Vi har alla lärt oss den hårda vägen. Om ni någon gång kommer till stallet så ska ni titta på fotbeklädnaden bland de som jobbar där. På så sätt kan man på ett enkelt sätt skilja de erfarna från de som inte jobbat så länge.

Vi har haft flera fall av saknade stålhättor. Inte minst vid lastsituationer. En gång skulle Lenka koppla på trailern på sin bil. Det var en enaxlad vagn och stödhjulet fyllde på något sätt inte sin funktion. Kanske var det trasigt eller så hade hon glömt att spänna åt det, jag minns inte riktigt. I vilket fall så lyfte Lenka Trailern framtill för att sätta fast den på bilens dragkula.

Tyvärr så missade hon kulan och trailerns draganordning föll med full kraft ner på hennes fot. Hon insåg snabbt att hon var ensam på stallplanen och tvungen att lyfta trailern en gång till för att komma loss. Så hon uppbådade sin smärta till att göra ännu ett lyft. Det gick, hon lyfte trailern en bra bit… Sedan tappade hon den en gång till rakt ner på exakt samma plats.

Sedan fick Lenka åka till doktorn och visa upp sitt hål i foten.

En annan gång var det en av våra Annor som skulle lasta en häst för att åka på tävling. I fel skor förstås… Det slutade med trampade tår och en tappad stortånagel om jag inte minns fel. Under tiden stod hennes stålhättade skor på hyllan och tänkte; Vad var det jag sa!

Nu är ju vi stalltjejer normalt så tuffa att vi skulle kunna blåsa rent hålen i fötterna med tryckluft. Men man vill ju att någon ska tycka synd om en ibland också. Så det händer att vi åker till sjukhuset för att få lite empati. Fast helst inte förrän en vecka senare. Men nio av tio gånger kommer vi ut från doktorna och har fått skäll i stället…

Summan är att idag vill jag hylla stålhättorna och vår arbetsgivare som håller oss med stålhättade skor!

Så dagens sång, Ingen jul utan Ave Maria: